Femtio ord

Robban
Det kvinnor på sjuttiotalet gillade med Robert Redford var hans ”beautiful head of hair”. Ett vackert hårhuvud runt ett ansikte med grovkornigt skrovlig hy.
När Robban åker moped i ”Tre dagar för Condor” behöver han bara en luva mot kylan, ingen hjälm. Vid en krock skulle hårhuvudet ta emot.

Frusen kärlek

Det är en bländade, glittrande vinterdag där ute. Inte snöigt, men fruset.

Då passar det med den här:

Buckingham Nicks - ”Frozen Love” (1973)

Det här var precis innan Lindsey och Stevie bjöds in till Fleetwood Mac, från ett album som fortfarande inte släppts på CD. Nu kan man ju undra om det någonsin behöver hända.

PS: Och hörni, Buckingham och Nicks, det är klart att kärleken blir liten frusen om man insisterar på att vara naken på överkroppen!

Baz om Oz

Det kändes så lydigt, att gå till en biograf i mellandagarna och se ettan på biotoppen. Som en julens medborgerliga plikt. En del av Att Vara Svensk.

Men det var åtminstone inte ”Vi hade i alla fall tur med vädret igen” vi betalade för att se. Och det var egentligen en ren slump att ”Australia” skulle börja om fem minuter när vi flydde in på Victoria från den fuktiga kylan.

Jag kan beundra Baz Luhrmann för att han orkar lägga så mycket bombasm på att berätta urenkla sagohistorier, hela matinéstilen, ett äventyr att må bra av. Och ”Australia” är den minst överdrivna, hysteriska film han gjort, vilket i och för sig inte säger så mycket. Men någon gång i allt det här hade det varit intressant med en enda liten oväntad sak. Som om den tjocke bifiguren eller den svarte bifiguren inte hade behövt dö. Ja hörni, dom dör, dom offras för den goda saken. Det känns inte ens som en spoiler att säga det.

Tydligen skrev Luhrman sex olika slut till ”Australia”, och filmade tre. Och det slut som är med är ”det minst väntade”. Hur är det möjligt att avsluta den här historien mer konventionellt?

PS: Jag vet! Dom skulle kunna få ett eget barn! Genom aboriginmagi!

Rankning av Klungan

Efter hur de skötte sig i kvällens föreställning av "Det är vi som är hemgiften" på Södra teatern:

1. Den snygge Klunganmannen.
2. Den skallige Klunganmannen.
3. Den blonde Klunganmannen.
4. Den tjocke Klunganmannen.

Mama Cass!

Julens projekt är att ta sig igenom 1,66 kg julskinka och 1,12 kg "Infinite Jest" av David Foster Wallace. Däremellan ägnar jag mig åt höstens nationalsport, att hitta luckor i Spotifys utbud av musik.

Specifikt undersökte jag hur mycket sunshine pop som fanns. Och inte förvånande fanns det mesta med the Association, en del av Orpheus, en del the Cyrkle, men nästan inget med the Free Design, inget Montage och ingenting av Sagittarius. Kasst.

Men, Andreas Ekström, allt är inte hemskt, för jag snubblade på en riktig pärla, Cass Elliots cover på Lovin' Spoonfuls mest bortglömda mästerverk "Didn't Want to Have to Do It". En inspelning som inte verkar snurra särskilt mycket i fildelningssammanhang, men finns på Spotify.

Och så finns den på Youtube, så att ni alla får höra:

Julkalendern: Obama

Extra allt och paret Obama önskar er alla en god jul!

Följ deras exempel: klä granen, ta fram den stickade
slipovern och julstämningen är fixad.

Julkalendern: Femtioåringarna

Några väldigt stora, men samtidigt korta fyllde femtio år under 2008:

• Prince, 157 cm.
• Madonna, 161 cm.
• Michael Jackson, 175 cm.
• Smurfarna, tre äpplen.

Och det är väl inget med det? Att de fyllde år har väl inget med 2008 att göra? Och inte heller alla de som dog: Slas, Isaac Hayes, Levi Stubbs, Sydney Pollack, Paul Newman, Yves Saint Laurent, Robert Rauschenberg, Jerry Wexler, Arne Domnérus, George Carlin, Eva Dahlbeck, Lennart Swahn, Agneta Bolme Börjefors, Ingela Agardh. Några dog alldeles för unga: Esbjörn Svensson, Heath Ledger, Anthony Minghella, David Foster Wallace.

När jag till tidigare års julkalendrar har föreslagit att vi skulle ha med en lista på de som dött har Adrian sagt nej, med invändningen att vilka som dött inte säger något om året. Men visst säger själva mottagandet av födelsedagar och dödsfall väldigt mycket om nutiden?

De här femtioårsdagarna och dödsfallen möttes med en medvetenhet om att många av dem var de sista av sina slag. De verkade under en annan tid och fick ett genomslag som är svårt numera. Eller underskattar jag dagens konstnärer? Står jag för nära för att se det?

Jag tror inte det. För när dagens modeskapare kastar in handduken, kommer de omskrivas på ledarsidor som Yves Saint Laurent? När dagens tv-programledare checkar ut, kommer det leda till debattartiklar som de om Lennart Swahn? Och om Heath Ledger inte hade dött i förtid, skulle han kunnat "förändra mansrollen" som Paul Newman sades ha gjort?

På Madonnas femtioårsdag pratades det i morgonsoffor lite kort om hennes musik, om alla hits hon pumpat ur sig, om hur hon lyckas känna av trendvindarnas riktning. Sedan gick diskussionerna vidare till jämförelser med nutidens stjärnor. Som sådana jämförelseobjekt är Prince och Jacko sämre. De har själva ballat ur och ingen av deras påstådda arvtagare har verkligen blivit superstjärna. Men med Madonna är det bara att dra fram Britney Spears och konstatera att hon är kändis mer än artist. Om Britneys femtioårsdag i december 2031 uppmärksammas, så finns det inga "Holiday" eller ens någon "Frozen" att prata om.

Med dagens motsvarigheter till Smurfarna vet jag inte om vi kommer fira femtioårsdagar. Är Byggare Bob, eller vad det nu kan vara, lika tidlös och formbar? Se bara på bilden ovan, hur samma Smurfina har kunnat hänga med genom att uppdateras genom decennierna. Ungefär som Madonna, men utan att byta hårfärg.

Julkalendern: Världsdominans

Årets vanligaste Facebookstatus kanske var "bakis" i någon variant, men ett tag under sommaren var nog "Berlin" en stark konkurrent. Rätt ofta förekom de kombinerade.

Berlin har ju senaste åren blivit ett givet resemål minst en gång om året för många av mina vänner och bekanta. Men under 2008 tror jag att Berlin peakade. Inte bara som resemål men också som kulturell spridare. Få ställen har haft sån stor inverkan på popkultur som den staden har haft den sista tiden, men nu tror jag att vi kommer få se andra ställen och rörelser som kommer att få påverkan. Varför? Berlin har överlevt förvånansvärt länge som kulturell huvudstad. Säkert har den taskiga ekonomin i staden haft stor betydelse. Det har inte funnits några pengar för politikerna att satsa på fina monument och att installera fungerande gatubelysning samt att införa en massa stipendium som kulturarbetare kan söka. Alltså har popkulturen fått leva på utan inblandning uppifrån och därmed frodats. Kanske kan finansfrisen hålla Berlin levande ett tag till!

Vad händer sen då? Tja inte vet då jag, men det verkar som om det rör på sig i Rumänien. I alla fall inom dansmusiken och det brukar vara ett gott tecken på att någonting är på gång. Men det är en rätt vild gissning. Kanske kommer Berlin att fortsätta vara något av Europas kulturella huvudstad länge till, men aldrig lika mycket som 2008. Auf Wiedersehen!

Julkalendern: Deep

Detta år fick deep housen sin stora uppryckning. RA's podcast feed fullkomligt drunknade av mixar som man utan ågren kunde tagga med "deep" i iTunes hade man hade känt för det! Min personliga favoritlabel i år har nog varit Innervisions. I princip varje släpp har varit kanon.

Ane Brun - Headphone Silence (Henrik Schwarz Remix - Dixon Edit)

Här har de två labelbossarna varit inne och petat med Ane Bruns trudilutt. En av de låtar jag nog har spelat mest ute på lokal i år. Den funkar precis lika bra nästan oavsett var man spelar! Sedan kan jag inte låta bli att undra över hur Ane känner inför faktumet att en av hennes två bästa låtar är en remix (den andra är en cover) men det kanske är en smaksak...

Sedan hade man ju kunnat gå in på att det inte bara är housen som har blivit deep utan technon har också tagit ett kliv ut i deepträsket. Med Shed i spetsen så har det spelats mycket dubstepaktigt mitt i technoseten. Men det ämnet får någon annan själ gärna vidröra lite djupare.

Landshövdingen

Atmosfären är som en hemmabio där nere i Victorias salong nr 5, sjutton platser stor. Man tycker sig höra spolningarna från damtoaletten på andra sidan väggen.

När man precis satt sig och kommit in i den stämningen känns reklamfilmer väldigt underliga. Som om en middag med vänner skulle avbrytas av en jingel. Inte blir det mer naturligt med Coca-Cola-budskap av att filmen vi ska se är "H:r Landshövding". Det är inte en film som TV4 kommer sända, även om de skulle få frikort att bryta för reklam så ofta de vill.

För er som inte redan visste är det alltså en svartvit dokumentär om Anders Björck. Och för er som inte visste så är Anders Björck landshövding i Uppsala län, tidigare försvarsminister (m).

Jag skrattade när jag först fick höra att någon gjorde en långfilmsdokumentär om Björck. Vem vill gå på bio och se Anders Björck, undrade jag. Tydligen jag själv. Vilket kanske inte är så oväntat. (Jag som myser av att som en fluga på väggen få höra Björck diskutera Ansvarskommittén med landshövdingekollegor.)

Men själva samtalsämnena är oviktiga för filmen. Det här är inte en förklarande dokumentär, den saknar helt intervjuer och beskrivningar av sammanhang. Vi får se landshövdingen kryssa sig fram mellan olika ceremonier, planeringsmöten och statsbesök, det ena tillfället till synes mer meningslöst än det andra. Allra mest när Anders Björck som del av en ingivningsceremoni ska så en åker. I kavaj och finskor traskar han långsamt fram och släpper en näve utsäde rakt ner här och en där, i små högar. Han ser vilsen ut. Jag tror inte ens han själv skulle kunna låta bli att skratta åt den bilden.

Det är inte en särskilt rättvisande bild av en landshövdings vardag. När regissören Måns Månsson har valt att göra en vacker, betraktande, poetisk film har han valt bort mycket som hade kunnat göras. Det finns mycket om Björck som inte visas här.

Det betyder bara att det här är en av många möjliga dokumentärer om Anders Björck. Jag har däremot svårt att tro att någon av de andra skulle kunna bli bättre än "H:r Landshövding".

Julkalendern: Don't You Ever Turn It Off

Behöver jag ens nämna My Morning Jacket i den här julkalendern? Har jag inte tjatat nog om dem?

Precis som med "Blind" utsåg jag direkt, från en liveupptagning på Youtube, "Touch Me I'm Going to Scream, Part 2" till en av årets låtar. Har det bara blivit en självuppfyllande profetia? Jag var inte säker.

Den hamnade högst upp på Lisa Milbergs lista över årets låtar. Då kände jag att jag inte behövde tillägga något. Sedan läste jag Pitchforks topp 100 och där var den inte ens med! Så ursäkta om jag tjatar, men jäklar vad bra "Touch Me I'm Going to Scream part 2" är! Tänk om hela albumet hade kunnat hålla samma klass...

Julkalendern: Finanskris

Förra året satte Damien Hirst 8 601 diamanter på en dödskalle av platina och sålde den för 50 miljoner pund, 36 miljoner mer än värdet på diamanterna. Tanken var att påminna åskådarna om döden.

I juli i år sålde han en hel utställning med mest djur i formaldehyd direkt på auktion, utan att passera galleri. Han fick in 111 miljoner pund. Tanken var att påminna åskådarna om döden.

Men egentligen blev vi mest påminda om att nu är det finanskris på gång. Och det var det.