Ariel Pink - intervju med en virrpanna

Ariel Pink är en virrpanna, en knäppstare. Det hörs på hans musik, som låter som ett dagisdisco för schizofrena.

Med sin portastudio lägger han lager på lager, ljud på ljud, körar sig själv om och om igen, byter takt. Ända tills popmelodierna, som oftast är otroligt enkla och catchy, är tillräckligt begravda för att det ska vara svårt att se vilken form de egentligen har, tillräckligt invirade i spindelväv.

Även om det finns mörker i musiken är Ariel Pink ingen läskig galning, mer en romantisk kuf.

Den märks inte minst på den bräckliga falsettsången på "Among Dreams". Innanför spindelväven finns där en flickgruppslåt från sextiotalet, kanske av Shangri-Las, med texten fylld av klassiska poplyriska ord som "love", "remember", "forever", "dream" och "promise".

Att hans kufiskhet är harmlös blir ännu tydligare när man ser honom. Krumryggad och inte mer än tre äpplen hög virrar Ariel Pink runt mer än vad man skulle kunna tro är möjligt i Debasers lilla backstagerum. På sig har han en rosa (vad annars?) stickad tröja med stora pastellgröna prickar. Så klär sig knäppstarar, inte normala människor.

Ariel Pink är 26 år och har spelat in skivor i sitt sovrum i sex år. Att lyssna på allt han gjort i sträck skulle ta flera dagar. Nu är han på sin första Europaturné.

Kompbandet, John, Greg och Rob, är inte lika virriga, mer stillasittande, mer klassiska "California dudes". De är trötta. Turnén är på upploppet. Den här kvällen, den elfte februari, är det Debaser i Stockholm, kvällen efter Inkonst i Malmö, sedan hem.

Turnén har kantats av problem. Bilar har pajat och Ariel och John blev deporterade från England, hemskickade till Kalifornien i tio dagar. Anledningen: Ariel hade en ärmlös tröja med "Terminator 2"-tryck.

– Engelsmännen gillar bara den första filmen, säger John.

Fast egentligen var det problem med deras arbetstillstånd.

– Och förresten hade tröjan ärmar. Jag hade bara rullat in ciggpaket i dom, muttrar Ariel och virrar ett varv till i rummet.



Alla problem gör att turnén går med förlust. Men det verkar inte Ariel Pink tycka är så jobbigt. Han säger att han inte gör musik för att tjäna pengar.

– Man kan inte förvänta sig belöning för att ha gjort det man vill. Att få göra det, det är belöningen.

Och i princip har han inget emot att ge bort sin musik gratis på nätet och på brända skivor, precis som han alltid har gjort. Det var det som ledde till att han fick mer uppmärksamhet, att han råkade träffa New York-bandet Animal Collective och gav dem ett ex av sitt första album "House Arrest", utgiven av minimala LA-bolaget Ball Bearings Piñata. Efter att först ha tvekat gav de i höstas ut fem år gamla inspelningen "The Doldrums" på sitt skivbolag Paw Tracks. I vår återutger de "Worn Copy", släppt för första gången av lilla bolaget Rhystop för två år sedan.

Men Ariel är nästan överdrivet noga med att göra det helt klart att han inte gav Animal Collective sin skiva i hopp om att få ett så kallat "riktigt skivkontrakt".

– Jag blev förvånad när de hörde av sig. Jag visste inte att de hade skivbolag, varför skulle jag förvänta mig det? Jag ljuger inte, jag svär!

Nej, Ariel, ingen anklagar dig för att vara en sellout. Lugna ner dig.

Historien om hur Ariel Pink har nått ut till en bredare publik (okej, den är inte bred, men den är bredare än förut) är ett tydligt exempel på att nätet inte fullständigt har revolutionerat hur musik når oss. Låtar har legat uppe på Ariel och Johns hemmaskivbolags hemsida i fem år, men det krävdes att någon med i alla fall lite pengar i ryggen pressade upp en fysisk skiva och distribuerade den genom någotsånär normala kanaler. Tekniken har kanske gjort det enklare för Ariel Pink än för den ganska självklara parallellen Beck i början av nittiotalet, ett annat LA-original som började med hemmainspelningar.

Men för att ha chans att överleva som musiker räcker det inte att musiken kan spridas blixtsnabbt över nätet. Ariel Pink är fortfarande tvungen att åka på turné till Europa, med allt vad det innebär av deporteringar och bilproblem.

– It’s pretty fucked up, suckar han.

John är mer förbannad än uppgiven:

– Man hör talas om folk som blivit rika på MP3.com och sådana grejer, men det kanske är en eller två personer i mänsklighetens historia. Man behöver få sin skiva släppt av en riktigt jävla skivbolag för att komma någon jävla vart alls!
Nu är Ariel Pink indragen i musikbranschen, men han tänker inte bli långvarig där.

– Jag vill vara en blinkning på radarskärmen. Få något pris och bara säga "hej då". Som Kate Bush. Hon har torgskräck och nu stannar hon hemma och har det bra.



Hemma för Ariel Pink är Los Angeles. Av hans musik kan man få känslan av att han bor i en stuga i bergen och livnär sig på ekorrar han fångat med snaror på altanen. Att den där rosa tröjan med gröna prickar är det enda klädesplagg han har och att han har rufsigt hår eftersom det inte finns någon spegel där i stugan.

Men ingen behöver ha rufsigt hår om de inte själva vill det. Det vill säga om de inte bor på gatan, och det gör inte Ariel Pink. Han växte upp och bor kvar i Beverly Hills, som inte direkt är bebyggt av bergsstugor.

Hur är det att vara från Beverly Hills?

– It’s fucked up. Men det finns bra kinamat där.

Varför bor du kvar?

– På grund av vissa omständigheter. Jag letar efter någonstans att bo.

Är det svårt att hitta bostad i LA?

– Nej, man måste bara hitta rätt tjej. Jag är till salu. Jag måste bort från den lägenheten. Min pappa äger huset och det är precis granne med huset där jag växte upp. Så det är… helt jävla galet.

Du har alltså inte riktigt frigjort dig från dina föräldrar?

– Jag hade frigjort mig ett tag men jag fick återvända, för jag misslyckades i den riktiga världen. Jag levde över mina tillgångar. Jag har vägrat arbeta och det gör mina föräldrar galna.

Vad tycker de om din musik?

– Det är privat.

Det är nog ingen slump att en av låtarna på "The Doldrums" heter "Good Kids Make Bad Grown Ups".



Ariels viktigaste förebild är R. Stevie Moore, som han också har samarbetat med. Excentrikern Moore är nu 52 år och har gjort mer än 300 hemmainspelade album sedan slutet av sextiotalet, utan att någonsin ha fått varken erkännande eller pengar. Nu sitter han hemma i Bloomfield, New Jersey och blir allt mer krasslig och bitter.

– Han är väldigt upprörd över att framgången har gått honom förbi. Efter att ha varit en sån sweet dude så länge. Om någon förtjänar berömmelse så är det han, inte jag. Jag vill få framgång så att jag kan göra honom framgångsrik, säger Ariel Pink.

Varför har R. Stevie Moore inte lyckats på egen hand?

– För att han inte har kompromissat. Det är något jag har lärt mig av honom.

Så i den rävsaxen sitter Ariel Pink. Han beundrar R Stevie Moore för hans kompromisslöshet, när det samtidigt är just den som har stått i vägen för framgång, den framgång han tycker att Stevie förtjänar.

Att döma av spelningen på Debaser väljer Ariel Pink kompromisslösheten framför någon som helst form av inställsamhet, även om det gör honom mindre uppskattad. Det är en introvert och kufisk konsert. Ariel har ägnat sig åt någon sorts hårvård och satt upp två tofsar. I princip det enda han säger till publiken är att han hatar the Hives.

Inte en enda låt kommer från "The Doldrums". Och det beror inte på att skivan gjordes för fem år sedan och känns gammal, utan på att Ariel ännu inte behärskade sin portastudio. De vet inte hur de ska spela för att få det att låta som på skivan.

Hur känns det att "The Doldrums", som är fem år gammal, är det flest människor får höra nu?

– Det är rätt lustigt. Jag har ju gjort massa skivor sedan dess, så jag behöver inte oroa mig för det här med om andra skivan kommer floppa. Den har jag ju redan spelat in. Det kan vara så att jag blivit sämre, men det har redan hänt i så fall.

Text och foto: Jonas Jarefors

Mer om Ariel Pink:

Lyssna på bitar av skivorna "House Arrest" och "Lover Boy" på CD Baby.

På Paw Tracks kan man kolla på videor till "For Kate I Wait" och "Lover Boy".

Läs Andres Lokkos recension av konserten i Stockholm i SvD och Malena Rydells recension i DN. Båda kommenterar Ariels intressanta scenfrisyr. Lokko tycker att det var Pippi Långstrump-flätor, men det är Rydell som har rätt i att det var Tjorven-råttsvansar.

Extra allt har troligen den första längre, svenska intervjun med Ariel Pink. Den första intervjun över huvud taget var troligen den här telefonkortisen i Stockholm city.

Läs även den här intervjun med Ariel Pink på Tiny Mixtapes. Också här försäkrar Ariel att han inte kände till att Animal Collective hade ett eget skivbolag när han gav dem sin skiva. Den som vill öva franskan kan även läsa den här intervjun. Överraskande nog betonar Ariel Pink för den franske intervjuaren att han INTE visste att Animal Collective hade ett eget skivbolag. Repeat much?