Ångest och kriser på Göteborgs fimfestival

Det är filmfestival i Göteborg. Och som vanligt är alla filmer som snart kommer att visas på bio överfulla – medan mer udda filmer, sådana som aldrig dyker upp i videohyllan i kvarteret eller bland filerna i ditt nedladdningsprogram of choice, går för halvtomma salonger.

En film som lyckas med konststycket att få publiken att tro att den ser något fantastiskt är Dan Harris "Imaginary Heroes". Sigourney Weaver spelar Sandy Travis, en desillusionerad förortsfru som efter äldste sonen Matts oväntade självmord börjar röka på, gå till sporadiska attacker mot grannfrun och flirta med ynglingar. Familjens långsamma sönderfall – i kombination med ett välvalt soundtrack och en ofta humoristisk dialog – gör att det är lätt att känna med karaktärerna. Men den lämnar bara ett lätt avtryck efter sig.

En annan film som tar upp ångest och krisande förhållanden är "We Don't Live Here Anymore", med kvartetten Naomi Watts, Peter Krause, Mark Ruffalo och Laura Dern – två par i 35-40-årsåldern som börjar tvivla på sina liv och förhållanden. Även om vissa scener känns onödiga och dialogen ibland är sorgligt styltig så är det en film som tål att diskuteras långt efteråt. Frågorna hopar sig: Hur kan någon föredra Naomi Watts rollfigur Edith framför Laura Derns Terry? Varför är alla kvinnor hemmafruar? Varför dansar ungarna en konstig holländsk folkdans?

Ännu en vecka efter att jag sett filmen diskuterar jag den flitigt – i ren irritation över Peter Krauses känslokyla och Mark Ruffalos ambivalens. Och kanske är det så enkelt att precis den känslan av engagemang och upprördhet är vad som saknas efter att ha sett "Imaginary Heroes".

Gästskribent: Karin Rebas