Den stora Auster-slentrianen

Fem sidor in i Paul Austers "The Music of Chance" tänker jag: varför läser jag det här? Risken är att jag bara kommer att tycka sämre om Auster. Borde jag inte läsa något annat i stället?

Jag vill inte uttala mig om konstnärer (musiker, filmare, författare etc) om jag inte känner att jag har sett/hört/läst en ansenlig del av vad de gjort. Jag skulle aldrig säga att Vilhelm Moberg är lysande, för även om jag kan ana att det är sant, så har jag bara läst en av hans böcker.

Men Paul Auster kan jag uttala mig om. Verkligen. Jag kan uttala mig om honom så mycket att det ibland känns som om jag kan spy om honom, så mycket har jag läst honom. Dessutom skriver han ju om samma teman nästan hela tiden, om och om igen.

Det handlar om slumpens och ödets makt och hur folk får för sig att göra något ganska underligt och sedan gör det med en nästan övernaturlig uthållighet. Det handlar om hur jobbigt det är att behöva tänka på pengar hela tiden. Det handlar om hur livet förändras när man får barn och hur svårt förhållandet mellan far och son är. Och om hur det är att vara författare, bo i Brooklyn och gilla baseball.

För ett par år var jag inne i en djup Austerperiod. Fick ett par av de böcker jag inte hade läst i julklapp och bara flyttade bokmärkena direkt från "Moon Palace" till "Mr Vertigo" till "The Red Notebook".

Och det är ju bra böcker, "Moon Palace" är till och med väldigt bra, men det blev lite mycket i längden. Speciellt när jag läste Austers självbiografi, "Hand to Mouth". Den handlar inte oväntat om slumpen, om plikttrogenhet, hur Paul Auster tyckt det varit jobbigt att behöva tänka på pengar, hur hans liv förändrades när han fick barn och hur hans förhållande till fadern var jobbigt. Samt om hur han är författare, bor i Brooklyn och gillar baseball.

Problemet är egentligen inte Austers stora slentrian, att han ständigt återkommer till samma teman, helt obekymrad om att han aldrig skrivit en bok utan orden "slump" eller "tillfällighet" eller "sammanträffade" på de första fem sidorna. När han inte är slentrianmässig, utan skriver om en hund i stället ("Timbuktu"), då blir det mycket sämre.

Det verkliga slentrianproblemet är snarare mitt eget. Hela tiden återvänder jag till Austers böcker, slentrianmässigt, eftersom jag vet vad jag får, jag vet att det är fascinerande och lättläst. Dessutom vet jag att Faber and Fabers pocketutgåvor är väldigt snygga. Men nu lovar jag att inte läsa en Austerbok på minst ett år utan att i stället läsa något av alla de författare jag har dålig koll på. Kanske Moberg. Först ska jag bara läsa ut "The Music of Chance". Som av en ren tillfällighet handlar den om slumpen.