Cat Power - förvirrad servitris

Den andra delen i den troligen ändlösa serien ”Jonas ser en konsert med en kvinnlig soloartist på Södra teatern” (läs det ett här) blir tyvärr något av en besviken suck.

Cat Power (född Chan Marshall) spelade på Södran igår, ensam på scenen. Chan har ovanan att bygga ihop sina låtar, så att de går i varandra sömlöst. Det går så långt att hon klinkar planlöst på pianot med ena handen medan hon på väg från en låt till en annan med andra handen sträcker sig efter whiskyglaset. (För visst är det väl whisky?) Bara när hon byter instrument, mellan piano och elgitarr, uppstår pauser.

När jag såg Cat Power förra gången, på Münchenbryggeriet för fyra-fem år sedan, gjorde hon likadant. Hon gömde sig bakom luggen och verkade allmänt nervös. Kanske har hon en medveten tanken med att smälta ihop sina låtar, att utmana konventionen om hur en rockkonsert ska vara, med lagom långa applåder mellan varje sång, längre applåder i slutet och så extranummer. Om det är så hon har tänkt så är det ju välkommet, men det verkar mer som att hon bara är väldigt förvirrad där på scenen. Och hon lyckas sjabbla bort så mycket genom att vara så.

Hon tar udden av det hon gör, det blir bara en del av en flytande massa. Inga toner hinner klinga ut och den väldiga nerv Cat Power har i både sina egna låtar och sina många covers slätas över, inte helt, men alldeles för mycket. Speciellt tydligt blir det när publikuppvärmaren har varit Frida Hyvönen, som spelar så distinkt och komprimerat.

När Cat Power inte kan låta varje sång tala för sig blir hon som en tankspridd servitris som låter oss äta en hel femrätters middag på samma tallrik. Utan att vi ens får chans att skrapa rent innan hon häller på ny mat. Vad hjälper det då att varje rätt i sig är god, när hjortronglassen till efterrätten får bismak av förrättens löjrom och huvudrättens béarnaise?

Synd på så god hjortronglass.