Låttitlar blottar popmusikens själ

På anslagstavlan I Love Music pågår just nu en diskussion om vilken som är den vanligaste låttiteln. Okej, det är en rånördig diskussion, men ändå väldigt intressant. De titlar som flest popkompositörer verkar ha använt säger något om popmusikens innersta väsen.

Popmusiken är desperat och upp över öronen förälskad: ”I Want You”, ”I Need You”, ”I Love You”, “Stay”. Möjligen tillhör även ”Don’t Stop” och ”Call Me” den här kategorin.

Popmusiken talar direkt till sin lyssnare och uppmanar den att göra saker: ”Come Together”, ”Hold On”, ”Run Run Run”, ”Dance With Me” och ”Move Your Body”.

Popmusiken drömmer sig bort: ”California”, ”Hawaii” och ”Paradise”.

Popmusiken handlar om fest (”Saturday Night”), men tydligt är även att popmusiken ofta skrivs i bakfullt tillstånd (”Sunday Morning” och jag tipsar särskilt om att leta upp Margo Guryans låt med den titeln).

Å andra sidan, för att spräcka hela mitt eget resonemang om att det går att utläsa något betydelsefullt från det här, så påstår signaturen Douglas på ILM att ”a friend of mine once made another friend a tape that started with seven consecutive DIFFERENT songs called ‘One Monkey Don't Stop No Show’”.

Och vad säger det – egentligen – om pomusikens själ? Förutom att det finns folk som lägger för mycket tid på att göra tematiska blandband?