Ian Curtis och Myten

I kväll är det 25 år sedan den 23-årige Ian Curtis rökte sin sista cigarett, för sista gången lade Iggy Pop på skivtallriken och för sista gången bestämde sig för att skita i sin ettåriga dotter och USA-turnén med sitt band Joy Division. Och så hängde han sig.

Utan sångare fick Joy Division ställa in turnén, men det gick ju ganska bra för dem ändå. Joy Divisions fascinerande, känslomättade musik har knappt åldrats alls och deras avtryck i rockhistorien tycks bara bli större för varje år som går. I sin nya skepnad New Order kan medlemmarna som finns kvar alltid leva på gamla meriter.

Jag har precis läst Stephan Mendel-Enks reportagebok ”Med uppenbar känsla för stil”. Ian Curtis hade passat in bra som ett exempel på bilden av manligheten, den ideologi som styr samhället. Många av exemplen i boken kommer från fotbollen, men manlighetens myter frodas även utanför omklädningsrummen. Som på rockscenen.

Stephan Mendel-Enk menar att en av förklaringarna till att män kan fortsätta få högre löner än kvinnor, promenera trygga i kvällsmörka parker och få ha sina kroppar för sig själva är den ständiga rädslan för det raseri som alla utgår från att män går och bär på. Men myten om manligheten förstör livet för alla, både män och kvinnor, skriver Mendel-Enk. En del män blir förvirrade och deprimerade när de inte klarar av att leva som de tror de förväntas, andra går in i myten fullständigt och kommer inte ut på andra sidan.

Det är inte säkert ni håller med allt Stephan Mendel-Enk skriver, men läs boken själva.

Och läs ”Touching from a Distance”, biografin som Ian Curtis änka Deborah gav 1995 (och som nu ska bli film, i regi av Anton Corbijn). Hon målar upp bilden av Ian Curtis som en talangfull, deprimerad skitstövel som då och då kunde vara väldigt charmig.

Men han kunde inte ta hand om sig själv. Så när han ställdes inför en stor utmaning som han inte kunde överlåta till någon annan – att välja mellan de två kvinnorna i sitt liv – klarade han inte av det. Det blev för jobbigt och han kunde inte be om hjälp.

I alla fall kunde han inte be om hjälp uttryckligen. Man kan ju tycka att de runt omkring honom borde ha reagerat mer på de nattsvarta texter han skrev och – inte minst – på självmordsförsöken.

Men allt stämde så väl överens med den traditionella, manliga, destruktiva rockstjärnemyten. Så de tänkte att det var väl bara poser, eller i alla fall inte så allvarligt. Och när de försökte göra något drabbades de av raseriet, så de backade tillbaka.

Nu är allt som finns kvar kombinationen av efterklokhet, bitterhet, förvirring och saknad, som i Deborah Curtis bok. Och så Joy Divisions musik, som kan föra mycket bra med sig. Men tillsammans med ikonbilderna av Ian Curtis har Joy Division på tjugofem år säkert fått många, många att gå på myten om den häftige, plågade rockstjärnan som dör ung. Och myten fortsätter att förstöra liv för både män och kvinnor.