Mer Wilson!
Man skulle kunna tro att den viktigaste frågan bland svenska musikälskare just nu är ”Tough Alliance – för eller emot?” Men så är inte fallet.
En viktigare fråga är ”Vilken svensk kvinnlig musiker är bäst?” Det har aldrig varit så svårt att svara på det som just nu och Sverige delas upp i Wilson-lägret, Hyvönen-lägret, Robyn-lägret, Ternheim-lägret och en massa andra läger (kanske några till och med hejar på Laleh).
Den som vill hålla på Jenny Wilson eller Anna Ternheim kan höra mer av dem i en mix på den utomordentliga Barbarobloggen.
Jenny Wilsons ”Let My Shoes Lead Me Forward” remixas av The Knife och det låter syntigt, som en taxifärd mitt i natten i en storstad… ja, som The Knife gör rätt ofta. Och det är bra, men jag känner att det finns potential i Jenny Wilsons skiva att göra några riktiga händerna-i-luften-discostänkare, så där så att man bara behöver spela dem riktigt högt på stereon för att det ska kännas som om vardagsrumsgolvet blinkar i kulörta färger.
Fast å andra sidan, varför lyssna på remixar? Jenny Wilsons ”Love & Youth” låter ju redan i original otroligt bra och otroligt mycket. Och då menar jag inte mycket som i någon ”wall of sound”, utan som summan av många, många småljud som dyker upp, nya hela tiden. Som en detaljerad tavla man inte kan sluta titta på.
En viktigare fråga är ”Vilken svensk kvinnlig musiker är bäst?” Det har aldrig varit så svårt att svara på det som just nu och Sverige delas upp i Wilson-lägret, Hyvönen-lägret, Robyn-lägret, Ternheim-lägret och en massa andra läger (kanske några till och med hejar på Laleh).
Den som vill hålla på Jenny Wilson eller Anna Ternheim kan höra mer av dem i en mix på den utomordentliga Barbarobloggen.
Jenny Wilsons ”Let My Shoes Lead Me Forward” remixas av The Knife och det låter syntigt, som en taxifärd mitt i natten i en storstad… ja, som The Knife gör rätt ofta. Och det är bra, men jag känner att det finns potential i Jenny Wilsons skiva att göra några riktiga händerna-i-luften-discostänkare, så där så att man bara behöver spela dem riktigt högt på stereon för att det ska kännas som om vardagsrumsgolvet blinkar i kulörta färger.
Fast å andra sidan, varför lyssna på remixar? Jenny Wilsons ”Love & Youth” låter ju redan i original otroligt bra och otroligt mycket. Och då menar jag inte mycket som i någon ”wall of sound”, utan som summan av många, många småljud som dyker upp, nya hela tiden. Som en detaljerad tavla man inte kan sluta titta på.
posted by Jonas at 12:16 PM
5 Comments:
Jag lägger mig helt klart i Wilson-lägret (även fast jag en annan dag nog hade kunnat hamna i något annat läger)
Och så hoppas jag på en Hugg & Pepp remix på Love & Youth...
iiiiiiih. nämn inte laleh bredvid dom andra. jag hörde hennes vreeswijk-rakt-av-ripoff på svenska på p3 härom dan, och nu har jag inte vågat sätta på radion sen dess. brrrrrrrrrrrrr.
Lugn, Göte. Jag satte ju Laleh inom parentes, klart avskiljd från de andra. Ingen smittorisk.
OJ! Trodde jag var den enda som tyckte att Laleh "stulit" allt från den gode Cornelis!
NEJ själv sätter jag en fot i Jenny Wilson lägret och den andra i Anna Ternheims läger.. bra musik måste uppskattas!
Laleh har stulit lika mycket av Cornelis som Jenny Wilson har imiterat Joni Mitchell, så sluta hacka på henne. Jag säger inte att Jenny suger för det, bara att alla artister influerats av någon. Förutom Di Leva då kanske...
Skicka en kommentar
<< Home