Overklige Antony

Del två i serien ”Jonas ser androgyna män med vackra röster framträda på Södra teatern” handlar om en känsla av overklighet. Det är ganska mycket som känns overkligt med Antony & the Johnsons, som spelade i Stockholm igår. Rösten, hur kan någon sjunga så? Och hur kan en man sjunga så mycket som Nina Simone?

Och kroppen, hur kan den där otroliga rösten komma ur den där kroppen? Den minst två meter långe Antony tultar ut på Södra teaterns scen, långhårig, i röd topp under en trasig, svart nättröja. Med sig har han en axelväska, oklart vad den innehåller. Från publiken strömmar beundran och moderskänslor. Han är 34 år, men rör sig som en tonåring som inte vant sig vid sin stora kropp än. Antagligen har han verkligen inte vant sig, många sånger handlar ju om längtan efter att bli kvinna. ”Some day I’ll grow up, an own womb within me” som han sjunger i ”For Today I am a Boy”.

De musikaliska höjdpunkterna är för många för att nämna. De som ännu inte har hört årets hittills bästa album ”I am a Bird” får ta och skärpa sig. Det kommer dröja länge innan det dyker upp mer gripande ballader än ”Man is the Baby” och ”Hope There’s Someone”.

En annan sak som känns overklig med Antony är att det är först nu han blir känd för de större massorna, att det har tagit så länge för oss andra att upptäcka honom. Länge, länge var han en intern hemlighet i New York. Debutskivan kom för fem år sedan och i fyra år har vi missat en sång som ”The Cripple and the Starfish”. Otroliga singeln ”I Fell in Love with a Dead Boy” gavs ut för fyra år sedan, men först nu i och med ”I am a Bird” fick vi se Antony på en svensk scen. Det behövdes, som bevis för att det verkligen är han som sjunger, att den där rösten kommer ur honom på riktigt. Overkligt.