Besvikelsen - ett år senare

Det är rätt precis ett år sedan Leslie Feist släppte “Let it die”, hennes andra platta. För väldigt många blev det en av årets skivor. Den var ständigt på årsbästalistor och jag har kompisar både till höger och vänster som fortfarande slänger med fina ord när fröken Feist kommer på tal.

Men jag var bara besviken. Hur kunde det som verkade så lovande bli så satans mediokert ? Ungefär ett halvår innan “ Let it die ” nådde skivbutikerna började en demoversion av Mushaboom cirkulera på olika mp3bloggar. Feist ensam med gitarren, det låter som den är inspelad på ett café eller kanske en tvättomat (det känns rätt exotiskt med en tvättomat, så jag föreställer mig det) och man kan tillochmed höra en buss åkandes förbi… Lowtech så att det förslår. Men det är någonting magiskt med den här inspelningen. Den fastnar.

Men så kommer skivan och så visar det sig att Leslie Feist har haft den otroligt dåliga smaken att be superfjanten Gonzales producera. Jesusmotherfucker hur kan det gå så fel ? Han gör en dagisversion och spexar och showar. Lite som att be Ronny och Ragge att producera Stina Nordenstam, för att göra en Svensk jämförelse.

Det är egentligen ingenting fel på den version som Gonzales producerat och som tillslut hamnade på “Let it die”. Den är faktiskt rätt bra. Men om man har hört demoversionen så blir man bara besviken… Vart tog det där unika vägen ?

Jag väntar nu spännt på Feist’s nästa skiva där jag innerligt hoppas att hon har flyttat från Berlin och dumpat Gonzales på något hippt vernissage snackandes med någon brud från Chicks on speed. Tills dess så måste ni bara lyssna på demoversionen av Mushaboom.

Leslie Feist – Mushaboom (demo)

Vad tycker ni ? Kommentera gärna…