Listbok väcker nyfikenhet

Nättidningen Digfi har firat sitt femårsjubileum genom att ge ut en listbok, "Difi:Mix". De nya årtusendets hundra hittills bästa album har röstats fram av ett åttiotal svenska musiknördar.

Det är en bra bok, en utmärkt startruta för den som misstänker att den har missat en del av all bra musik som gjorts de senaste åren.

Innan jag öppnade boken var jag lite rädd för hur listan skulle se ut. Antingen för att jag skulle tycka att listan var helt fel och att de skulle ha missat en massa lysande album, eller att hela listan skulle bestå av musik jag redan hört, hade hemma i hyllan och var välbekant med.

Som tur var besannades ingen av dessa motsatta farhågor. Sade är med, de har inte hoppat över Håkan Hellström, Hot Chip hyllas, och så vidare.

Andra del saker med listan är överraskande eller gör mig lite irriterad i min nördighet. Att det är fel Broadcast-album med, till exempel. ”The Noise Made By People” från 2000 är ju bättre än 2003 års ”Ha Ha Sound”. Och varför tycker så många om Saint Etiennes ”Finisterre”? Och R. Kelly först på plats 72? Och ingen Will Oldham alls? Men folk är väl trötta på ensamma män med gitarr. De är nästan helt bannlysta från boken.

Sedan finns det också plats på listan för musik jag inte har hört talas om (Alastair Galbraith), inte har orkat lyssna på (Goodspeed You Black Emperor) eller inte lyssnat på alldeles för länge (D’Angelo).

Listan som helhet väcker nyfikenhet, men texterna om varje album är inte lika bra. ”Digfi:Mix” handlar om album - om delbara helheter - men boken är mer som en samlingsbox, bör njutas en liten bit i taget. Kanske skulle en varningsetikett vara på sin plats: ”Sträckläs inte denna bok, det kan leda till kväljningar!” Lagda ovanpå varandra blir det nämligen helt olidligt med hundra förklaringar om varför en viss skiva är bästbästviktigastviktigast och hundra beskrivningar av hur det EXAKT kändes den där gången när skribenten hörde den där låten och det var ett så omvälvande ögonblick i deras liv och det var otroligt och räddade deras liv och det skiter man i fullständigt till slut. Då spelar det ingen roll om en del av texterna var för sig är väldigt bra, som när Viktoria Jäverling skriver att Georgia Hubley i Yo La Tengo "ser ut som syokonsulenten som slog tillbaka" eller när Nils Hansson reder ut förhållandet mellan Hidden Cameras euforiska popmusik och de homoerotiska texterna.

Men allt är inte lika bra, tyvärr. Ska jag sparka på någon särskild skribent så väljer jag Niklas Elmér. Jag orkar inte med de skitnödigt teoretiserande, bisatsspäckade texterna han skrivit till sin egen tidning Gilda och knappt orkar jag igenom hans två texter i "Digfi:Mix" heller. Och att jag inte orkar läsa beror inte på att jag tycker att man ska låta bli att seriöst analysera populärmusik, utan bara på att jag nästan somnar. Han väcker inte min nyfikenhet för Primal Screams "Xtrmntr".

Men ursäkta, nu ska jag gå och leta rätt på Stars of the Lid (plats 51) och Luomo (plats 53). Och möjligen ge ”Finisterre” en ny chans.


Läs på Jet Set Junta den 17 juni hur en av bokens skribenter reagerar på en halvljummen recension av "Digfi:Mix" i Sydsvenskan. Den recensionen hade skrivits av Jonas Grönlund (och finns att läsa i en av kommentarerna på jet Set Junta). Dessutom har Jonas Thente skrivit om boken i en DN-kolum. Så jag är (minst) den tredje Jonasen som tycker att "Digfi:Mix" är så intressant att man måste skriva om den.