Midsommardag med Bengt

Midsommardagens förmiddag. Ute i ett hus i Stockholms skärgård. Lite trötta. Det regnar ute. En perfekt dag för svensk åttiotalskomedi. Innan jag har kommit ur sängen har några andra hunnit med “Göta kanal”. Jag kommer upp lagom till “S.O.S”. Ingen i rummet har sett den färre än tjugo gånger. Jo kanske någon. Så av ren artighet väntar vi med att skratta till efter skämten och säger bara ibland repliker innan de kommer i filmen.

Men en sak som vi inte har kommit ihåg är musiken. Vem har gjort den? När den är som smörigast låter den som Lionel Richie, när det är lite mer action låter det som Giorgio Moroder eller faktiskt väldigt mycket som The Knife. Det är bara de digitala oljefaten som saknas. Tiden har kommit ikapp syntig filmmusik från 1988.

I eftertexterna kommer svaret. Det är Bengt Palmers som komponerat. Alltså Björn Skifs gamle kompis, som nu verkar försörja sig som konferencier på företagstillställningar. Kanske borde han ringa syskonen Dreijer och föreslå ett samarbete. Eller kanske borde Bengt tänka tillbaka till vad han gjorde 1988 nästa gång han producerar en skiva med Skifs, så kan det gå lika bra som för Robyns “Who’s That Girl?”.

“S.O.S” tar slut, men det räckte inte för att någon ska vara i skick att köra bil. Så vi ser “Sällskapsresan 2 - Snowroller” från 1985. Bengt Palmers har gjort musiken till den också, men så långt har inte tiden kommit i kapp. Det låter bara riktigt jobbigt med alla gitarrer som håller på medan Hökarängens slalomklubb åker runt i lössnön.

Så fort "Snowroller" har tagit slut sätter vi oss i bilarna och åker hemåt, för att ska slippa se “Den ofrivillige golfaren” av bara farten. Den har inte ens musik av Bengt Palmers, utan av Stefan Nilsson.