Fransk pop, del 1: Françoise Hardy

Françoise Hardy – ”Comment te dire adieu”

Stockholm har ingen motsvarighet till Jardin du Luxembourg i Paris. Och svenskt musikliv har ingen motsvarighet till Françoise Hardy.

För vilken svensk artist som debuterade 1962 håller fortfarande? Inte ringer the Embassy till Lill Lindfors för en duett. Inte ringer Radio Dept till Sylvia Vrethammar. Doris Svensson lämnade bara en skiva efter sig.

Men Françoise har hållit, som en fransk Emmylou Harris. Från att ha varit den blyga flickan på ”Tous les garcons et les filles” och ”Comment te dire adieu” till att hänga med rockstjärnor (Mick Jagger sa att hon var hans idealkvinna) och vidare till en karriär som gästsångerska hos bland annat Air och Blur och Benjamin Biolay. Okej, Françoise har inte gjort någon motsvarighet till Emmylous 90-talsmästerverk ”Wrecking Ball”, men skicka en motsvarighet till Daniel Lanois till Paris så får ni nog se på grejer.

PS: I min alfabetiska CD-hylla hamnar ”Hardy, Françoise” mitt emellan ”Hardin, Tim” och ”Harris, Emmylou”. En händelse som ser ut som en tanke.