Fransk pop, del 4: Polnareff

Polnareff – ”L’Oiseau de nuit”

Någon gång tror jag Bob Stanley skrev att med engelska som modersmål kunde Michel Polnareff ha blivit lika stor som Brian Wilson.

Om Bob menade stor rent fysiskt så har han nog fel, man måste ha vissa anlag för att bli Beach Boys-tjock. Och menade Bob stor kändismässigt hade han kanske också fel. Polnareff är bra, men betydligt ojämnare än Brian Wilson.

Michel Polnareff gjorde ett riktigt bra debutalbum 1966, sedan två till hyfsade album och efter det var det spridda skurar. Precis som Wilson var (och är) Polnareff en galenpanna. Kanske beror det på hans ryska ursprung.

Precis som Polnareff inte kunde låta bli att ha på sig riktigt, riktigt stora solglasögon kunde han inte låta bli att spela in låtar om dödsdömda män på 1700-talet eller om myggor och myror. Även på de första skivorna, som i övrigt är bra, finns tramsiga halvnonsenslåtar som är mer Robban Broberg än Brian Wilson. Typiskt nog är Polnareffs egen sajt helt larvig och lider av storhetsvansinne.

Då gäller det att trösta sig med de verkliga fullträffarna, som debutskivans hårt drivna ”L’Oiseau de Nuit”. Med engelsk text hade den varit accepterad som en sextiotalsklassiker.