Postmodern uppgörelseroman

Säg hej till den inte fullt så postmoderna uppgörelseromanen.

Så var de här, 70-talisternas uppgörelseromaner. Och det är inte mycket som skiljer dem från sina äldre släktingar. Dramaturgin precis samma som den alltid varit. Barn vill slå sig fritt och växa upp. Föräldrar vill manipulera och kontrollera. Och i värsta fall även förgripa sig på barn som vill slå sig fritt och växa upp. Precis som tidigare gäller den oskrivna regeln: för kändisbarn (barn till finanshjältar eller välgörenhetsprofiler) räcker det med mindre sympatiskt föräldrabeteende (passiv aggression, egocentriskhet), medan barn till bibliotekarier eller kommuntjänstemän måste kunna presentera allvarliga tråkigheter (sexuella övergrepp, sexuella övergrepp) för att kunna nå fram.

När jag läser Sean Wilseys nyutkomna debut ”Oh the Glory of It All” (Penguin Viking) inser jag att det faktiskt finns något som skiljer 70-talisternas uppgörelseromaner från sina föregångare. 70-talisterna är den första generationen som växt upp i en postmodern familjediskurs, där kärnfamiljen är en anomali snarare än normen. Ni vet, pappa, pappa, barn eller mamma, mamma, barn eller styvpappa, helmamma, plastsyskon och barn. Kort sagt: alla familjebildningar som inte innebär att en man och en kvinna lever i ett äktenskap tillsammans med sina barn. I Wilseys fall var den postmoderna familjen ett synnerligen skruvat gäng med Danielle Steel som hemlig styvmamma, påven som partner-in-crime och Raisa och Michail som avlägsna far- och morföräldrar stöpta i polyten.

Resultatet är nedslående. Åtminstone om man heter Gudrun Schyman, eller om man tillhör den skara kvinnor som brukar skrika död åt familjen och jämföra kärnfamiljens förespråkare med talibaner. Den postmoderna familjen är precis lika förtryckande som sin föregångare. Åtminstone om man skall tro författarna. Förutom att familjebanden är lite röriga och att ordet ”styvförälder” och företeelser som ”delad vårdnad” förekommer mer frekvent så är genren i stort sett oförändrad.

Säg hejdå till den inte fullt så postmoderna uppgörelseromanen.

Gästskribent: Petter Persson