Fransk pop, del 10: Camille

Camille – ”Au Port”

Det är lite synd om Camille. Om hon bara hade gjort klart sin andra skiva ”Le fil” ett halvår tidigare hade hon sluppit få den liknad med Björks ”Medúlla”. Kanske hade Camille i stället kunnat få höra att hon rör sig i samma musikaliska landskap som Feist. Men Camille hade bara hunnit till mixningen av sin acapellaskiva när hon fick veta att Björk var klar med sin.

Fast ”Le Fil” är bara nästan en acapellaskiva. Då och då spelas det bas och trumpet och lite annat, men det är ändå Camilles röst som sticker ut. Och så den där tonen, då.

I bakgrunden under hela ”Le fil” ljuder nämligen en ton, som knyter ihop allt (”Le fil” betyder ”tråden”). Tonen löper under musiken, som smöret under pålägget på en smörgås. Och precis som man ibland kan skippa smöret (när man ändå ska bre på ett tjockt lager leverpastej) så skulle man ibland kunna skippa den där tonen. Det är ändå pålägget som gör mackan.

”Le fil” är en kaxig smörgås, som om ena hälften blivit bredd av Feist och andra hälften av Fiona Apple, medan Missy Elliott och Saul Williams stått bredvid och garnerat med dill och citronskivor. Som en landgång, denna underliga släkting till smörgåstårtan som alltid verkar serveras efter begravningar. Lax bredvid rostbiff bredvid leverpastej bredvid ägg, men trots att smakerna nästan skär sig äter man upp. Kanske är det ändå viktigt med lite smör som håller ihop allt.