Fransk pop, del 13: Mick est mort en 1969
Efter att de senaste året ha läst ett antal romaner med Beatlestitlar (”Norweigan Wood” av Haruki Murakami, ”Nowhere Man” av Aleksander Hemon, ”Eleanor Rigby” av Douglas Coupland) tänkte jag att det vore trevligt att läsa en Stonesbok. Jag hittade den på ett FNAC i Paris, den låg där och var blå och snygg.
Så jag köpte franske journalisten François Bégaudeaus ”Un démocrate. Mick Jagger 1960-1969”. Den börjar lovande, säger att Mick Jagger föddes (i en sjuttonårings kropp) på våren 1960 och dog i december 1969. Kring den idén borde man kunna bygga en bra bok.
Men det är egentligen bara en ursäkt för Bégaudeau att få berätta historien om Rolling Stones. Om hur Mick och Keith träffas 1960 och börjar spela rock och sedan fortsätter och är magiska fram till gratiskonserten i Altamont 1969, när inhyrda Hells Angels dödar en man i publiken. Och då menar Bégaudeau att Mick Jagger dog och att han varit en zombie sedan dess. Det är en rätt trist idé och dessutom undrar man hur Bégaudeau förklarar att Stones även på sjuttiotalet fick ur sig mästerverk som ”Miss You” och ”Emotional Rescue”. Men de är ju inte ”des chansons rock”, så de räknas väl inte.
Om boken är välskriven? Ingen aning. Så bra är inte min franska. Kanske är den ett litterärt mästerverk. Fråga Horace, om han nu prioriterar att läsa böcker om Stones.
posted by Jonas at 9:32 PM
10 Comments:
Teen blogs worry parents
Any chance she gets, Terra Pratt is on her computer. She muses about her day or shares unusual experiences.
I just came across your blog while surfing, Nice! If you are interested in tattoo you should visit this related site tattoo You may find it of interest.
Jaz, vilken gillade du bäst? Norweigan Wood är oantastlig, men Nowhere Man är inte alls dum. Hade den kommit två år tidigare (den period som litterärt kommer att kallas pre-Safran Foer) hade folk varit lyriska. Nu blev mottagandet ett vänligt och korrekt ”begåvat”, i sann DN Kultur-stil.
Jaz, vilken gillade du bäst? Norweigan Wood är oantastlig, men Nowhere Man är inte alls dum. Hade den kommit två år tidigare (den period som litterärt kommer att kallas pre-Safran Foer) hade folk varit lyriska. Nu blev mottagandet ett vänligt och korrekt ”begåvat”, i sann DN Kultur-stil.
Ska du inte ta och göra en Jaggertatuering i svenken Jonte?
Apropå israeliska tatueringstips.
/Tobbe
Bäst var helt klart Norweigan Wood, helt lysande faktiskt. Kanske för att jag fortfarande gick omkring i ekot av "Lost in Translation" och hade lätt att ta till mig småsorgliga, vardagliga kärlekshistorier från Japan.
Och att man tycker Nowhere Man är "begåvad" beror väl mycket på att Hemon lärt sig engelska först i vuxen ålder, men ändå skriver så bra. Så även om själva boken inte håller hela vägen så blir man rätt så imponerad av att han kan ha det språket.
Jonas,
Tu me caches que ton francais est vraiment excellent...
Serait-il possible de t'emprunter ce livre un de ces jours?
Bises
/F
Bien sûr tu peux l'emprunter, Fréd! (Nous avons tes deux livres BD d'Iran, si tu les souviens encore...)
Jag tyckte Norweigan Wood var hemsk. Hade läst det mesta av Murakamis andra böcker (vilka jag verkligen gillade) precis innan jag är tydligen inte den förste av de som läst hans andra böcker som blivit rejält besviken på Norweigan Wood.
Oj då, Viktor. Då ska jag ta och skärpa mig och faktiskt läsa Murakamis andra böcker. Vilken borde jag börja med?
Nu ska vi se, var ett tag sedan jag läste böckerna och namnen glider ihop lite. Men böckerna "South of the Border, West of the Sun", "The Wind-up Bird Chronicle" och "Sputnik Sweetheart" kommer jag ihåg att jag tyckte var bra.
De är ganska lika Norweigan Wood i stilen men inte lika "sötsliskiga", vilket var det jag störde mig på i den boken.
Här kan du läsa lite om de olika böckerna. http://www.murakami.ch/hm/bibliography/main.html
Skicka en kommentar
<< Home