Jag struntar i Kurts smak

Anna Hellsten har nyligen kört en liten serie med uttryck hon vill slippa läsa i framtiden. Jag har ett bidrag. Det är inte en språklig klyscha, bara ett fånigt sätt att i musikjournalistik rekommendera en artist. Det handlar om ett ess i rockärmen för många skribenter använt: att hänvisa till att Kurt Cobain minsann var ett av bandets fans.

Under årens lopp har detta drabbat bland annat Daniel Johnston och The Vaselines, som alltså inte ansågs kunna stå på egna ben, utan behövde Kurts beskydd. Den som mest brukar använda det här är Jan Gradvall. Nu senast jag identifierade denna företeelse var det dock L-P Andersson, som i Sonic nr 24 pushar för Billy Childish med argumentet att Cobain hade många Childishskivor.

Okej, säger ni, men så här funkar det ju, att man får tips om ny musik genom att få höra om vilka andra artister som gillar den. Det är bara att jag är dödligt trött på att just Kurt Cobains smak ska vara så viktig. Varje gång jag ser en liknande Cobainreferens i framtiden ska jag slå ner på det, som en egen, ännu fjuttigare skrivihop.nu-kampanj. Ni har blivit varnade.