Ikväll: förtrollning?
Ikväll blir det isländskt på Cirkus.
Vissa verkar ha svårt att erkänna att de älskar Sigur Rós om de inte samtidigt får slänga in en brasklapp. Något om att musiken ju så klart är väldigt svulstig och att det är lite etnovarning, som när Johan Åkesson i DN kallar Sigur Rós för ”indierockens Enya”. Ju mer jag tänker på det, desto löjligare framstår det. Det är dags att lägga av med det där.
Det också dags att sluta slentrianbeskriva Sigur Rós musik med naturliknelser. Kanske ser alla andra storslagna vattenfall, fjäll och geisrar när de lyssnar på Sigur Rós, det gör inte jag. Jag ser det som fanns runt omkring mig när jag verkligen lyssnade på musiken första gången. Det innebär cykelvägarna genom ett höstkallt industriområde för förra skivan ”( )” och en söndagssömnigt sensommar-Paris för nya skivan ”Takk…”
Förra gången Sigur Rós spelade i Stockholm, för nästan två år sedan, hade vi en biljett över när vi gick till Chinateatern. Vi tänkte sälja den utanför. Men så på vägen träffade vi en tjej som kände en som kände en av oss, eller hur det nu var.
– Vi ska på konsert, ska du med? frågade vi.
– Vilka spelar? frågade hon.
– Sigur Rós, sa vi.
– Aldrig hört talas om. Men visst, jag hänger på, sa hon.
Och hon blev så klart helt överkörd, nedmejad och såld. Jag vet inte om hon grät, men det var det ju andra som gjorde den där kvällen.
Det är nästan så att jag önskar att jag aldrig hade hört Sigur Rós när jag går ut på Djurgården i kväll. Att få uppleva dem för första gången på en konsert. Nu har jag ju så höga förväntningar. Blir jag inte helt förtrollad så kommer jag känna mig lurad.
Vissa verkar ha svårt att erkänna att de älskar Sigur Rós om de inte samtidigt får slänga in en brasklapp. Något om att musiken ju så klart är väldigt svulstig och att det är lite etnovarning, som när Johan Åkesson i DN kallar Sigur Rós för ”indierockens Enya”. Ju mer jag tänker på det, desto löjligare framstår det. Det är dags att lägga av med det där.
Det också dags att sluta slentrianbeskriva Sigur Rós musik med naturliknelser. Kanske ser alla andra storslagna vattenfall, fjäll och geisrar när de lyssnar på Sigur Rós, det gör inte jag. Jag ser det som fanns runt omkring mig när jag verkligen lyssnade på musiken första gången. Det innebär cykelvägarna genom ett höstkallt industriområde för förra skivan ”( )” och en söndagssömnigt sensommar-Paris för nya skivan ”Takk…”
Förra gången Sigur Rós spelade i Stockholm, för nästan två år sedan, hade vi en biljett över när vi gick till Chinateatern. Vi tänkte sälja den utanför. Men så på vägen träffade vi en tjej som kände en som kände en av oss, eller hur det nu var.
– Vi ska på konsert, ska du med? frågade vi.
– Vilka spelar? frågade hon.
– Sigur Rós, sa vi.
– Aldrig hört talas om. Men visst, jag hänger på, sa hon.
Och hon blev så klart helt överkörd, nedmejad och såld. Jag vet inte om hon grät, men det var det ju andra som gjorde den där kvällen.
Det är nästan så att jag önskar att jag aldrig hade hört Sigur Rós när jag går ut på Djurgården i kväll. Att få uppleva dem för första gången på en konsert. Nu har jag ju så höga förväntningar. Blir jag inte helt förtrollad så kommer jag känna mig lurad.
posted by Jonas at 8:36 AM
6 Comments:
Jag blev medlurad på Efterklang på ungefär samma sätt. Jag grät inte, men jag somnade. Jag tror att ”Pink Floyd hade åtminstone fungerande melodier och bitvis rätt lustiga texter” var det sista jag sa innan John Blund strödde sand i mina ögon. Ljudlandskap och etnomys kommer för alltid att vara en dum idé.
Men skillnaden är att medan Sigur Rós är bra är Efterklang inte det. Sedan tycker jag nog att Sigur har rätt roliga texter.
Det var jag som kände tjejen som följde med fastän biljetten kostade typ 350 spänn och fastän hon aldrig hört talas om dem. Hennes kommentar efteråt var rätt pretentiös, men ändå ganska talande: "Den värld de (Sigur Rós) berättade om var så vacker". Sug på den, och gissa om hon satt som förtrollad under konserten.
Ha så kul i kväll, lyckliga satar som har biljett och tid att gå :-(
Sa hon så?!? Shit.
Undrar om hon kommer gå ikväll?
jonas inte menar du att du inte gillar efterklang? krävs en omvärdering av tripper hör jag.
hade en liknande upplevelse till god speed you black emperor en gång. måste säga att sigur ros alltid får mig vilja byta till lift your skinny fists.. så lika ändock (trots titlar som storm) tror jag inte gsybe i samma utsträckning drabbas av naturjämförelser, snarare ångvältar, berg-o-dalbanor och söta smaken av blod efter en rak höger.
Jag fick en post-rockschock i somras. En kompis (som jag tror tycker att jag lyssnar för mycket på mogenindie och Eric Clapton) skulle fostra mig i den härliga post-rockstraditionen under en bilresa från Stockholm till Orust. Vi talar 7 timmar av hackande delaypedaler, atmosfäriskt brus och omöjliga melodier med Sigur Ros, Efterklang, GSYPE! (och något spinn-off projekt kallat Hotel, tror jag). Det var en rälig upplevelse. Sedan dess avfärdar jag kategoriskt alla låtar som varar i mer än 3 minuter och 50 sekunder.
Skicka en kommentar
<< Home