Julkalendern: Magasinshysterin

Samhället utan tidningar är lika långt borta som det papperslösa kontoret. Bloggläsande ersätter inte vårt behov av att blädda. Fler och fler magasin startar varje dag och lite undrar man ju när läsarna och annonsörerna blir mättade.

Träffade Peter på gatan för någon månad sedan. Han hette Olsson förut, när vi pluggade i Uppsala och han sommarvikarierade som ledarskribent. Sedan jobbade han på Moderna tider, men den lades ju ner. Nu heter han Peter Wennblad och är med och startar ”den nya borgerlighetens” tidning Neo.

Där på gatan pratade vi lite om hur viktigt det är att få till ett bra första nummer av en tidning. Vi hade båda varit lite besvikna på första numret av Public Service. ”Man vill inte läsa ytterligare ett reportage om Palestina” sa Peter.

Sedan dess har jag läst andra numret av Re:Public Service, som de ju måste heta nu, eftersom SR-advokater betalda med mina licenspengar hotade att stämma arslet av dem. Det har blivit en bättre tidning, även om det känns som om den typiske läsaren förväntas vara någon sorts kultur-Attacare. Man förväntas gilla Manu Chao betydligt mycket mer än jag gör.

I Re:public service # 2 finns en topplista på saker som visar att ”demokratin i ett land är brsitfällig”. Exemplen är från Turkmenistan, Uzbekistan, Irak och Nordkorea. Det är väl bra att skiten som händer där får mer uppmärksamhet, men det känns lite som lyteskomik. Som om deras diktatorer är pikanta detaljer.

Som etta ligger däremot Storbritannien, på grund av brasilianaren som brittisk polis sköt ihjäl i juli. Så det är värre alltså? Värre än Nijazov våldsamma personkult i Turkmenistan? Fast förlåt, jag glömde ju att Storbritannien är en äcklig imperaliststat.

Men visst, jag kommer väl kanske köpa kommande nummer av Re:public service, speciellt om Pieter ten Hoopen fortsätter fotografera.

Dessutom kommer jag säkert fortsätta köpa och läsa alla de andra tidningar som svämmar fram. Som Bon, Sex och Vice. Vi vet var vi har dem. Och Stick, som visar att man inte behöver ha varken kapital eller journalister kända från andra ställen med sig för att kunna överleva i flera år.

I år startade Att:ention och King och en massa pokertidningar. Vi fick dessutom Elle Lyx, eftersom vanliga Elle tydligen handlar om för billiga saker, och DV Mode, eftersom vanliga Damernas värld tydligen inte handlar tillräckligt om mode. Ebbas företrädare på Vecko-Revyn Charlotte Flinkenberg, ska leda en svensk upplaga av Glamour. Och precis igår kom första numret av Fokus, som är tänkt att bli en svensk Newsweek.

Dagens industris magasin Diego inledde sitt liv med att gräva djupt i svenska jeansbranschen och tycka synd om managementkonsulter. Sedan publicerade de den absolut första artikeln om nattklubbsindustrin kring Stureplan. Helt säkert, ingen har skrivit om det förut! Det är helt nytt!!! Tänk, va’ bra att det startas nya tidningar!!!