Dunger och dödens läger

Nu sjunger Nicolai Dunger även på svenska. Det gör kanske ingen skillnad, jag skulle lyssna till och med på en hel skiva där han bara hummar, lallar och visslar. Men igår sjöng han på svenska, både egna texter och tonsättningar av Edith Södergrans dikter, på Kulturhuset i Stockholm. Johan Berthling kompade på kontrabas.

Det nya språket har inte påverkat musiken. Dunger har i sin karriär i ena stunden varit fjäderlätt och trallande (tänk Statoilreklamen), i nästa stund mörk och knepig (tänk frijazzslåtar som håller på i tolv minuter. Eller en och en halv.). Jag erkänner att jag gillar den första stunden bättre, framför allt på det lysande, übersomriga ”Sweat Her Kiss”-albumet. Men som bekant blir även en solig sommar till slut tråkig och man börjar letar efter spindlar att trampa på. Det gjorde Dunger på t.ex. ”Blind Blemished Blues”.

Plötsligt på Kulturhuset kommer hela det spektrat i en enda sång, med text från en tidig Södergrandikt. Det börjar med att ”glädjen är en fjäril som fladdrar lågt över marken” och slutar med ”smärtans englar hålla vakt öfver dödens läger”.

Kanske är Edith Södergran nyckeln till hela Nicolai Dunger.