Kristina Lugn

Gick på Dramaten i lördags. Om man inte räknar besök i deras bar var det andra gången i mitt liv. Förra gången var 1983, när Lil Terselius spelade Klas Klättermus. Ska försöka gå oftare framöver.

Det var näst sista föreställningen av Kristina Lugns ”Vera”. Alla spelade rundpingis utom Ewa Fröling. Oftast vann Reine Brynolfsson, men Anna Björk hade ju så höga klackar. Varför har jag fått för mig att Anna Björk är Lena Nymans dotter? Och när kommer jag sluta vilja säga till Ewa Fröling att hon inte borde gift sig med Jan Malmsjö? (Han var ju så dum mot Alexander.)

Kristina Lugn lyckas med att lyfta plattityder ur sina sammanhang, det som bara brukar bli fånigt annars. Men när Anna Björks Helena plötsligt säger ”Jag har glömt lösenordet till mitt verksamhetsområde!” är det faktiskt mer än bara ett von oben-aktigt sätt att driva med konsultsvenskan. Det blir bara fint och lagom sorgset.

Som det här:

Kerstin: Är det bevisat att lycka är det viktigaste att uppnå?

Helena: Inte a priori. Men jag kan föreställa mig att det är statistiskt säkerställt att de flesta handlar enligt prinicpen att lycka är det mest eftersträvansvärda. Det är därför man skaffar barn. Det är grundtanken med barn.