Bengts blogg

Det är fyra månader sedan Bengt skrev på sin blogg senast.

Jag har börjat vänja mig vid tanken på att jag aldrig kommer att få läsa om Bengt igen. Det känns sorgligt. Jag brydde mig om honom. Jag saknar honom. Bengt, hör av dig!

Det var Erik som hittade bloggen, jag tror han i sin research hade googlat på ”länsarbetsnämnd”, där Bengt jobbar. Vad jag vet kan Erik och jag vara de enda utomstående som någonsin var inne och läste om Bengt.

Bengt skrev till och med om Erik, chockad över att ha hört av att på nätet ha nått en läsare han inte kände personligen: ”Antingen är han psykiatriker eller också är han arbetslös.”

När jag om femtio år tänker tillbaka på den svenska bloggexplosionen 2005 kommer jag nog tänka på Bengt. Som så många ställdes han inför det här som så många höll på med, det som verkade kul. Bengt ställdes inför många av de problem som många andra som började blogga om sitt privatliv. Alla de där problemen som förklarar varför vi på Extra allt bara skriver om Hot Chip, Jane Fonda och annat som inte handlar om våra privatliv. Då slipper vi hantera en massa saker som drabbade Bengt.

Hur hanterar man det på sin blogg när man söker nytt jobb? Bengt hanterade det genom att skriva att kvinnan som intervjuade honom var ”snygg och trevlig”. En vecka senare konstaterade han: ”Chefen ville ha mig men inte personalen och då var det så.”

Hur hanterar man möjligheten att någon – kanske en potentiell arbetsgivare eller nuvarande kollegor – hittar till ens blogg genom Google? Bengt tänkte inte på den möjligheten alls, utan skrev om ett företag där han sökt jobb: ”Det är ju ett vinstdrivande företag vilket innebär att jag måste producera kunder /…/ Det hänger inte riktigt ihop med min syn på det terapeutiska förloppet.” Han fick inte det jobbet heller, kanske för att arbetsgivaren kunde googla.

Och hur hanterar man det egentligen på sin blogg när flickvännen gör slut? Bengt skrev: ”BOM faderalla SKIT! Så fick jag då en dyrköpt lektion i uppbrottets psykologi... Det kommer jag att ha nytta av men jag hade klarat mig ganska bra utan den erfarenheten också kan jag tycka! Singellivet hägrar ett tag!”

Det var det mest hjärtslitande jag läst på en svensk blogg.

Men nu var det fyra månader sedan Bengt skrev. Det är väl bara att inse att det är slut. Och börja leta efter nån annan bloggande arbetsförmedlare.