Modeprat

I senaste numret av Rodeo diskuterar några journalister (och en illustratör) vårens mode.

Jag är väldigt mycket emot den slöhet det uttrycker att samla ett par journalister för ett rundabordssamtal, spela in det, skriva ner det och kalla det en artikel.

Eller ja, jag brukar vara väldigt mycket emot det. Just den här gången blir det intressant. Det blir den sortens samtal vid bordet bredvid man vill ska finnas tillgängligt för tjuvlyssning på fik. Vältaliga, kunniga personer, som inte är rädda för att säga emot varandra, men tyvärr även säger emot sig själva.

Det här modesamtalet innehåller visserligen repliker som ”kavajen känns rätt”, men mest handlar det faktiskt om vad mode är: saker man omger sig med för att ge en viss bild av sig själv. Vilka saker man väljer beror på vad man ser omkring sig och därför handlar det här samtalet om ”Match Point” nästan lika mycket som rundabordssamtalet om Woody Allen i Odd at Large.

En sak de här journalisterna (och illustratören) kommer fram till är intellektualismens återkomst. Lisa Milberg meddelar att det inte räcker med att se ut på ett visst sätt, man måste kunna förklara varför och kunna föra en konversation.

Johan Wirfält tar upp att böckerna är den nya statusprylen, nu när musik och filmer flyter runt fritt. Lisa Milberg nämner McSweeney’s och The Believer och tycker att det är tröttsamt att folk hellre läser en tidning om böckerna än själva böckerna, och att alla dessutom läser samma tidning.

Men samtidigt säger Lisa Milberg att hon – i stället för att titta på folks kläder, antar jag – har tre universalfrågor som hon använder för att ”sålla bort folk”.

Det låter ju som ett jättebra sätt att undvika folk med andra kunskaper eller referensramar än ens egna. Det måste vara skönt för Lisa att slippa behöva konversera med de som inte har läst samma tidning. Det är troligen förklaringen till att hon tror att ”alla” läser The Believer.

Att det är enklare att läsa om böcker än att läsa själva böckerna, det vet ju för övrigt alla som sett Whit Stillmans ”Metropolitan”. Eller för den delen, den som inte sett ”Metropolitan”, men läst om den och därmed fått höra både Whit Stillmans och recensentens synpunkter.