Moz

Plocka fram påskliljorna! Tatuera ”Death” vid armbågen! Kamma upp luggen! I helgen kommer Morrissey till Sverige.

Steven Patrick Morrissey. Gamle Morran, eller Moz, eller El Mozerino if you’re not into the whole brevity thing.

Jag har inte kunnat låta bli att kolla vad som hänt på turnén hittills, i Tulsa, Oklahoma City och Austin. Så nu kommer spoilers: han öppnar hårt, med ”You Have Killed Me” eller ”First of the Gang to Die”. Sammanlagt spelar han sju-åtta låtar från nya skivan, ungefär fem från förra. En eller två äldre sololåtar, men vi kan inte vänta oss något från ”Vauxhall and I”. Och så fyra Smiths-låtar. Tyvärr ingen ”There Is A Light That Never Goes Out”, men å andra sidan slipper vi ”Paint A Vulgar Picture”, som när jag senast såg honom för nio år sedan.

Ja, jag förstår om ni vill att jag ska sluta. ”Du gillar ju inte ens nya skivan särskilt mycket” säger ni och det har ni rätt i. Som en helhet tyckte jag faktiskt inte så värst mycket om förra heller. Eller förrförra. Förrförrförra ("Southpaw Grammar") var däremot bra.

”Du avgudar Morrissey bara för att du gjorde det när du var sjutton. Släpp det, sluta vara som en skinnvästgubbe på en Fogertykonsert” säger ni. Men tyvärr, det funkar ju inte så med Morrissey. Jag kan inte släppa honom. Precis som om jag verkligen skulle ha ”Death” tatuerat vid armbågen.

Här skulle jag kunna citera det där ur ”Rubber Ring” om att inte glömma låtarna som räddade ens liv, inte ens när man är äldre och är ett smart svin. Men om jag skriver mer får jag Natalia Kazmierska på mig.