Inga fler Förlorade Mästerverk?

Det Förlorade Mästerverket är en evig återkommande karaktär i musikjournalistikens såpopera.

Recensenten tar i från tårna när han ska beskriva någon som gjorde en (ofta enda) skiva på sextiotalet, försvann (pga knark, fängelse, galenskap, svenssonkarriär eller någon kombination), och sedan till slut fått sitt Förlorade Mästerverk återutgivet på CD. Inte verkar det ta slut heller, nya Mästerverk upptäcks ständigt.

Jag har funderat lite på vad de nya tiderna kommer innebära för återväxten av Förlorade Mästerverk.

Av all musik som görs, vilken är det vi missar och kommer att ge riktigt erkännande först om trettio år? Vilka är framtidens ”Wolf King of L.A” med John Phillips, ”One Year” med Colin Blunstone, ”Parallellograms” med Linda Perhacs, ”Just Another Diamond Day” med Vashti Bunyan, ”Pacific Ocean Blue” med Dennis Wilson, ”Oar” av ”Skip Spence, ”Red Hash” med Gary Higgins och ”An Electrical Storm” med White Noise”?

Kanske den där första versionen av nya Radio Dept-skivan som de slängde? Eller kommer Richard Hawleys ”Cole’s Corner” att glömmas bort och behöva återupptäckas? Eller ”Last Beautiul Day” med New Buffalo? Kanske Johan Borgerts hemmainspelade ”Stilla Barn”-skiva?

Det är klart att musiker även nu kommer knarka bort sig efter en skiva. Men nu för tiden kan ju ingen komma och säga att de ”inte får göra fler skivor” om den första floppat, det är bara att spela in en ny själv. Vashti Bunyan skulle idag inte behöva sluta med musik bara för att hon flyttade från London, hon skulle kunna spela in i matkällaren.

Det finns chans för alla att uppmärksammas och för alla att få sin musik spridd. Mp3-bloggarna kanske verkligen gör att alla blir berömda i femton megabyte. Kanske. Att det sitter folk i Provo, Utah, som har större koll på svensk pop än vi här, det borde betyda att Nätet är finmaskigt.

Å andra sidan översköljs man med musik. Det verkar ibland som om ALLT uppmärksammas. Det räcker med att gå slumpvis vidare från mp3-söksidan Hype Machine för att märka att ganska många sitter och tipsar även om medioker musik. Som om det fanns ett tomrum som måste fyllas, med vad som helst.

Så antingen får vi inga Förlorade Mästerverk eller massor. Som vanligt stör den ovissheten mig väldigt mycket.

Bonuslåtar från tre Förlorade Mästerverk:
John Phillips – ”April Anne”
White Noise – “Love Without Sound”
Colin Blunstone – ”Though You Are Far Away”