Charles-Ethan Jönsson

Det roligaste med ”Mission: Impossible 3” är att det mesta i uppdragen verkar väldigt possible. Här behövs minsann inga komplicerade skenmanövrar eller finurliga tricks. Planerna som Ethan Hunt och hans IMF-crew drar upp är faktiskt rena rama Jönssonligan.

I ”M:I 3” försöker de (lite halvhjärtat) bygga upp bilden av att det är svårt att ta sig in i Vatikanen. Sedan visar det sig vara så enkelt som att klättra upp för en mur och täcka över en övervaknings-
kamera. För att få klättra upp för muren i lugn och ro fixar man lite trafikstockning runt hörnet och bråkar med de andra bilisterna. Det är som den gången när Jönssonligan fejkade ett bensinstopp mitt i gatan och Peter Harryson som värdetransportförare lydigt satt bakom i bilkön och väntade tills Vanheden kom tillbaka från macken.

När man väl har klättrat över muren drar man på sig en vaktuniform och då får man tydligen släppa in vem man vill för de andra poliserna. Det är ungefär som när Vanheden går omkring och är jäkligt trovärdiga i tre storlekar för liten polisuniform och röda strumpor.

Sedan används det gamla tricket för hur man obemärkt får saker ut ur en bil. Parkera rakt ovanför en gatubrunn. Kollegan i kloakerna lyfter på brunnslocket och tar emot den sak man ger honom genom hålet i bilgolvet. Det här gör Charles-Ingvar Jönsson hela tiden, men Ethan Hunt kommit på det först till film nummer tre.

Ändå tyckte jag ”M:I 3” var helt okej en solslöig söndags-
eftermiddag. Jag har faktiskt inget emot actionfilmer grundade på de gamla sanningen att skurkar skjuter sjuttio skott och träffar noll gånger medan hjältar skjuter ett skott och träffar i hjärtat. Men i ”Mission: Impossible” ska det väl ändå vara svårare än så?