Broadcast blir nostalgiska

Kalla mig elitist. Men jag hatar när band släpper samlingar med "sällsynta spår" som jag redan har.

Allt är Suedes fel. Jag köpte alla deras singlar, rädd för att missa en bra b-sida. Jag köpte till och med singlarna från den tredje skivan, de som alla släpptes i två versioner. Det visade sig vara nästan helt bortkastade studiebidragspengar när Suede gav ut samlingen ”Sci-fi Lullabies”.

Och nu är det Broadcast som samlar sig. I augusti kommer ”The Future Crayon”, med b-sidor och udda låtar.

Ska man alltså inte få något för att man är ”ett lojalt fan” som jagar runt efter tolvtummare och sjutummare?

Det är inte att jag missunnar fler personer att få höra de här låtarna. ”Where Youth And Laughter Go” och ”Poem Of A Dead Song” är bland det bästa Broadcast har gjort. Men det är inte som på Suedes tid, de här låtarna finns tillgängliga nu, inte bara på skivbörsar. De är inte inlåsta, de flyter runt.

Och det är inte att jag missunnar Broadcast att få betalt för de här låtarna. Men att ge ut en samling förflyttar ett band från nutid till dåtid. De blir nostalgi. Broadcast, eller andra nu aktiva band, ska inte vara nostalgi.

Jag vill inte att Broadcast ska ta tre år på sig att göra nästa skiva också. De ska komma med ny musik. De ska därför inte kunna tjäna sitt levebröd på att omförpacka gammal skåpmat, hur välsmakande den skåpmaten än är.

Men mest är jag kanske rädd för att det här kommer att ändra min relation till Broadcast. Trots att jag redan äger låtarna kommer jag självklart, som ”ett lojalt fan”, gå och köpa ”The Future Crayon” i fysisk form. Precis som jag med studiebidragspengar köpte ”Sci-fi Lullabies”. Det var å andra sidan det sista jag gjorde som lojalt Suedefan, sedan tröttnade jag. Hoppas inte mitt förhållande till Broadcast går samma väg.