Thom, pophögern, nittiotalet etc

Först hade jag tänkt att bara lägga upp en låt från Thom Yorkes soloalbum ”The Eraser”. Men så gled tankarna iväg.

Allt blandas samman, allt jag läst och hört och sett under dagen. Jag ser mönster som antagligen inte finns, som Russel Crowe i ”A Beautiful Mind”. Är jag bara trött eller är det att jag inte höll mig till enbart folköl?

Med Thom Yorke i lurarna satt jag ikväll på ett tåg och läste i nya numret av Bon om ”pophögern”, en artikel som kokar soppa på mediabloggar. Illustrerar gör bilder av Adrians brorsa, man skymtar en av tatueringarna.

I artikeln simmar tanken att det är en motsägelse med konservativ populärkultur, eftersom populärkultur ska handla om att bryta med det gamla. Därför är det konstigt med ”pophögern: kreddiga, kreativa människor som kommer ut som höger”. Den är tydligen en reaktion på nittiotalet, det där nittiotalet som allting jämförs med nu.

Att populärkulturen skulle vara revolutionär är ju helt befängt. Populärkulturen är femtio, sextio, åttio år gammal. Den är allt och inget, och alla kommer att använda den för sina egna syften. Påminn mig att aldrig använda ordet populärkultur igen. Men jag vägrar säga ”skarpkultur”, som tidningen Odd at Large tycker att man ska.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli, hon som skrivit om pophögern, borde ha lyssnat på Primal Screams nya skiva ”Riot City Blues”, som låter mellansvensk stadsfestival.

Har Primal Scream blivit riktiga gubbar, som inte orkar provocera? Har de blivit musikaliskt konservativa? Är de inte popvänster längre? Men snälla nån, ställ lite väsentliga frågor i stället, som om ”Riot City Blues” är ett skämt eller inte. Skivan går i alla fall inte att placera på en skala konservativ–revolutionär. Den är varken eller.

Det är inte Thom Yorkes skiva heller. Bara för att han har lite blippblopp istället för boogiegitarr är han inte automatiskt ”nyskapande”. Han bryter inte med det gamla. Men han är bra. Han låter som en tågresa en sen sommarkväll och kommer att hamna på blandskivor mitt emellan Hot Chip och Midlake.

Tidningen Sonic har satt Primal Screams sångare Bobby Gillespie på sitt senaste omslag. Han som var på tre av Pops omslag, på den där tidningen som tog slut samtidigt som nittiotalet, det där som allting jämförs med nu.

Jag får återkomma när jag väl läst senaste Sonic, det enda jag vet om Bobby-artikeln än så länge är att den, precis som om det vore nittiotal, är skriven av Andres Lokko. De två har liksom blivit äldre ihop, som två kepsmän på en bänk i parken. Lokko, han som fick folk att säga upp tidningsprenumerationer genom att skriva att Radiohead och Thom Yorke var onda. Lokko, han som fick symbolisera popvänstern.

Nej, det är ju Dennis Lyxén som verkligen symboliserar popvänstern. Han som får ta skit för att han pratar om Marx iförd snygga byxor. Strax före Bon läste jag Odd at Large-mannen Eric Schüldts intervju med Dennis Lyxén i nya Sex. Intervjun som slutar med att Dennis Lyxén säger att han och (gamle Refusedtrummisen, numera skäggisen) David Sandström ibland funderar på att återförenas. Han skrattar och säger att de har bestämt att i så fall vara ”sjukt dåliga”.

Kanske var det så Primal Scream tänkte.

Men jag behöver ju inte bry mig om Primal Scream längre, jag kan lyssna på Thom Yorke. Det är inte nittiotal längre. Pophögern skriver blogg, Adrian och hans brorsa är tatuerade, ingen sätter Bobby Gillespie på tidningsomslag. Nej vänta, det där sista har ju faktiskt inte förändrats. Det är väl så med vissa saker.