En bruten gren på Plattan

Efter middagen i fredags på Fridas altan pratade vi om civilkurage. Det där om att man borde säga till när någon beter sig illa på tunnelbanan. Att vi fortsätter att säga ”att dom där skinheadsen fick hålla på och säga så där, och ingen gjorde nåt, är det inte hemskt” utan att själv vara de som säger något. Det där gamla vanliga. Vi lovade alla att skärpa oss.

Idag testades jag och misslyckades. Men kanske var det okej ändå.

Under den soliga eftermiddagen går jag uppför Drottninggatan. En man står och hänger i en gren på trädet bakom Kulturhuset, vid Barcelonas uteservering. Han är i fyrtioårsåldern, vit t-shirt, svarta Adidassbyxor, gympaskor, en mobil hängande kring halsen. Han hoppar och rycker i den smala grenen tills en halvmeter bryts av.

Ingen runtomkring säger något. Att det fina trädet blir skadat tillåts passera. Även av mig, men jag följer efter honom när han småspringer upp mot Sergels torg. Inte ska han väl slå någon med den där lilla pinnen? Om jag säger till, blir det mig han slår då?

I farten sliter han av de stora löven och slänger dem omkring sig. Han stannar upp lite och böjer sig ner för att plocka upp något från gatan.

Målet för språngstegen är trappan ner mot plattan. Mannen viftar undan några sittande och börjar kolla mellan trappstegen. Aha, han har tappat ner något där. Det han plockat upp är ett tuggummi, som han fäster på grenens ände. Han börjar lirka med pinnen. Man måste ändå beundra hans rättframma hajkighet.

Nu börjar jag bli riktigt intresserad, vad fan är det han tänker få fast på tuggummit? Även andra är intresserade, en kompis till honom kommer upp från plattan och frågar hur det går. Och då är det inte längre någon tvekan om att han tillbringar en del tid på plattan. Kompisen ser ut som någon ur ”Det sociala arvet”.

Jag börjar tro att mannen faktiskt hade kunnat tänka sig att slå mig med pinnen.

Jakten efter det där han tappat går så där. Han verkar inte nå så långt som han har tänkt sig med pinnen. En liten kvist som växer ut är i vägen.

Men det löser han lätt. Han drar upp byxorna, rullar ner tubsockorna och tar fram en kniv.

Folk som har knivar i tubsockorna... javetefan, men plötsligt fick jag lite mindre dåligt samvete för att jag inte ingrep. Och ingen människa skadades ju, bara ett träd.

Jag står där i solen och ser honom arbeta frenetiskt i kanske fem minuter, utan resultat. Sedan går jag, medan han med hjälp av kniven skalar barken av grenen. Jag förstår faktiskt inte varför en barklös gren skulle funka bättre.