Outkastade?

Är det nu den stora Outkast-backlashen kommer?

Det finns nog ett uppdämt behov. ”Hey Ya” står de flesta upp i halsen. Även våra, vi som – i motsats till den här Village Voice-bloggaren – älskade den. Kanske kramade vi sönder ”Hey Ya”. Och kanske visste vi om det, vi spelade den om och om igen nyårsafton 2003/04. ”Årets låt!” skrek vi. Sedan dess har vi inte velat höra den.

Särskilt irriterade på ”Hey Ya” är självklart alla tru 4 life hiphopaz. De som alltid föredrar Big Boi framför André, diggade ”Speakerboxx” och inte ens lyssnade på ”The Love Below”. (Själv gjorde jag tvärtom.) De hade hoppats på ordning på torpet, men får de en skiva med southern rap? Nä, de får en trettiotalsmusikal och Cab Calloway-refränger.

Filmen och skivan ”Idlewild” kommer nästa vecka och handlar om spritförbud, gangsters, otrohet, far/son-förhållanden, musik etc etc. Och liksminkning. André spelar en begravningsentreprenör som tydligen sjunger ”We’re gonna make ’em look divine / On the way to heaven”.

Finns det något bättre sätt för en artist att riskera fiasko än att göra en musikalfilm? För varje ”The Body Guard” och ”Purple Rain” går det flera ”Glitter” och ”Moonwalker”.

Trailern och klippen lovar visserligen en del snygga dansnummer (plymer och paljetter verkar ha varit stora budgetposter) men det ser mer än lovligt skakigt ut med André och Big Boi som skådisar. Antagligen har Outkast tänkt ”friskt vågat, hälften vunnet”, ungefär som när de väljer sina kläder . Men att som amatör försöka spela mot Oscarsnominerade Terrence Howard, det är en större risk än att ta på sig en rutig kostym eller grön slips på rosa skjorta.

Men jag ska inte vara pessimist. Jag har ju faktiskt bara hört ett par låtar och sett ett par små scener. Vi får se om det blir något Outkast på årets nyårsfest. Eller nästa års Oscarsgala.