Jag slänger Lenas bok

Nu är ju valtemperaturen kokhet. Det blir riktigt, riktigt spännande på söndag kväll. Så spännande att jag faktiskt inte bryr mig om att jag inte hann köpa biljett till Hot Chip.

Annat var det tidigare i somras. Jag kände mig helt blasé. Därför tvingade jag mig själv, när jag behövde läsning för en tågresa, att köpa en bok om svensk politik: Lena Sundströms ”Saker jag inte förstår”.

Jo, jag vet, det var ett pinsamt misstag. Det blir ju inte mindre pinsamt av att jag köpte just den eftersom jag trodde den var skriven av Lena Andersson. Hur jag kunde blanda ihop Andersson och Sundström kan man ju fråga sig. Speciellt som Sundström är avbildad på omslaget.

Nåja. Lena Sundström skriver krönikor i Aftonbladet, Metro, Dagens arbete etc. Hon är socialdemokrat och tycker att s-regeringen har svikit sina ideal. Hon är upprörd, men vill ställa de ansvariga till svars genom humor. Vara satiriker. Ha glimten i ögat.

På baksidan av boken har förlaget till och med lyckats få en Aftonbladet-kollega till Lena att likna henne vid Michael Moore. Även om jag inte tycker att Moore är något geni så kan han i alla fall vara rolig. Det verkar inte Sundström kunna.

Det blir inte roligt bara för att man kallar en bryggerilobbyist som heter Rudolphe för ”Rudolf med röda mulen” eller för att man åtger en massa telefonsamtal ordagrant. Det blir bara långrandigt. Med en bra redaktör skulle den här boken vara hälften så tjock. Eller förresten, så går det inte att tänka, för med en bra redaktör hade den här boken varit så radikalt annorlunda att det knappt varit samma bok.

I sin vilja att vara skoj gör Lena Sundström slutligt bort sig när hon klagar på att Schengenavtalet är för långt och inte är något ”som man river med sig som lektyr när man går på toaletten, inte ens för en längre sittning.” Ja, visst är det hemskt. Internationella avtal borde innehålla ordagranna återgivningar av telefonsamtal. Ha glimten i ögat.

När Sundström då och då är allvarlig är hon okej. Någonstans mitt bland den här textsörjan har hon faktiskt poänger. Stora reformer behöver verkligen lyftas fram och politikerna behöver ställas till svars. Det är uselt att politiker som gjort felaktiga skatteavdrag får mer skit än de som nonchalant har genomfört reformer som kostat Sverige miljarder. Men hon tar ju lite udden av den poängen genom att själv driva med vad folk heter.

Så här skriver Lena Sundström om boken på sin hemsida: ”Det här är en bok som är skriven av en högst normalbegåvad människa, för andra högst normalbegåvade människor.” Synd bara att hon skriver som om läsarna var helt puckade. Jag fattar inte hur hon orkar se ner på sina läsare så här mycket. Tror hon inte att folk orkar läsa annat än trams?

PS1: För en vecka sedan såg jag stora högar av den här boken i en bokaffär. Stora, osålda högar. Det blev jag glad av.

PS2: Hade jag varit Donnie Donut skulle den här texten ha ackompanjerats en bild där jag bränner upp boken, eller åtminstone låtsas slänga den i soptunnan. Men jag är på tok för jävla fotriktigt för att förstöra böcker, så jag tog bara ett kort på boken.

PS3: Lena Sundström är gift med Bo Sundström, a.k.a. Bo Kasper. Om jag hade varit Donnie Donut skulle jag ha utnyttjat detta faktum på något sätt i min sågning.