Bye bye Borlänge

Jag kan i alla fall inte sluta tänka på den.

Så mycket kan jag säga om ”Farväl Falkenberg”. Den var fin. Men högsta betyg? Nä. Och då tillhör jag ändå den grupp som måste ha absolut störst chans att identifiera mig med filmen, halvunga män från svensk småstad.

Även om det är skillnad på Falkenberg och Borlänge hade filmen lika gärna kunnat heta ”Bye bye Borlänge”. Jag kände igen alla killarna. Han som vill starta cateringfirma och som absolut första åtgärd låter måla firmamärken på mammas bil. Och han som småkäbblat så mycket med sin mamma, sagt emot henne så många gånger att det blivit en vana. Till slut känns det helt logiskt att påstå att ”bacon inte är fetare än nåt annat”.

Själv är jag väl Jesper, han som kom hem på besök och pratar om vädret och bussar med sin pappa och sover i utdragssoffan. Men det är svårt att veta vem Jesper egentligen var. Kanske hade det kommit fram om det blivit en tv-serie i fyra delar, som det var tänkt.

Nedklippt till ett timslångt avsnitt hade vi nog kunnat slippa en del campingplatser i motljus. Nu blev det för mycket. Om den skulle ha hetat ”Bye bye, Borlänge”, vad hade filmats i motljus då? Masenbadet, trodde Magnus. Inte alls lika poetiskt som de där havsstränderna.

Och inte hade man kunnat undvika centrum, som den här filmen gjorde? Det är ju i centrum, på bussgator och gågator och tomma butikslokaler och konditorier, som små städer verkligen är småstäder. Det är ju där man går och drar och längtar tillbaka till en tid när stan inte kändes lika liten.

Fast även om jag kände igen mig i personerna så kände jag inte igen mig i den här barndomsromantiken. Jag vill inte vara sex år igen. Jag trodde ingen ville vara det, jag minns inte de åren som särskilt oskyldiga eller enkla, som i super8-bilderna. Jag trodde alla ville vara typ 21 eller 17.

Och barndomsromantiken, det är bara en sak som fått mig att tänka på ”Farväl Falkenberg”. Är det mer jag missförstod? Allt det där som sades med berättarrösten, det var väl inte tänkt som annat än riktigt vilsna ord?

En film som inte kommer med några svar eller någon sensmoral, det känns skönt. Men någon Oscarsnominering ger det inte, trots super8-nostalgin.