Dagens guilty pleasures

Sedan jag för två veckor sedan sade ifrån kring Guilty Pleasures-larvet har många andra gjort samma sak. Så den här (långa) texten behövs inte.

Eller jo. För det finns mer att säga än att det ju i dag tvärtom anses hippt att lyssna på Toto. Det är visserligen sant, eller ja, man kan läsa Martin Gelin som att det snarast är ”väldigt 1997” att lyssna på Toto. Men från allt det här måste vi ju ta ett steg till.

Vi måste hitta musiken som är skambelagd i dag. För kom inte och säg att det inte finns skambelagd musik. Fördomarna finns kvar, även om det inte längre är den mest kommersiella musiken som är förbjuden, som för punkarna och proggarna. Maroon5 är alltså inte skambelagd musik.

Vilken musik är det vi i dag avfärdar, utan att ens ha lyssnat? Vilka låtar är det vi om tjugo år kommer att spela och lögnaktigt säga att vi försvarade den här redan när den kom? När Martin Gelin om tjugo år skaffat bostadsrätt i Vasastan, blivit en Jan Gradvall och sätter ihop samlingsskivor, vad kommer han ha med? OC-rocken? Norah Jones? James Blunt? Daniel Lindström? Black Eyed Peas? Eller Tomas Andersson-Wij (som jag gillar)?

Den brittiska Guilty Pleasures-grejen (och här räknar jag in Gradvalls samlingskiva ”Mainstream”) är ju bara en nostalgitripp. Inte mig emot, den har fått mig att upptäcka en del engelska sjuttiotalslåtar (som ”Hold on to Love” med Pete Skellern), men mer är det inte. Det hade varit roligare om de fått mig att ifrågasätta mina musikprioriteringar just nu. Blåst undan lite damm.

För första gången på år köpte jag för någon månad sedan den engelska tidningen Q. De hade Guilty Pleasuresspecial och besökte Sean Rowleys klubb Guilty Pleasures i London. Q-journalisten påpekar att en del av det som spelas där har väldigt lite med vare sig skam eller bortglömda pärlor att göra (t.ex. Blondies ”Heart of Glass” och ABBA).

På Q:s lista över 25 ”guilty pleasure”-album är det nyaste från 1993 (Counting Crows). På listan över 50 ”guilty pleasure”-låtar är bara tre från den här sidan millennieskiftet. Och här har de träffat helt rätt: Ronan Keatings ”Life Is A Rollercoaster” dyker upp i hjärnan då och då, ”Don’t Stop Movin’” med S Club 7 är en modern dansgolvsklassiker och Nickelbacks ”How You Remind Me” är kanske den minst fruktansvärda låten i post-grungen.

Ni märkte där hur jag inte kunde få mig själv till att skriva något bra om Nickelback? Nej, det känns bara för hemskt, hans raspiga röst, hans frisyr. Kanske kommer hemskheten blekna på tjugo år och jag kommer ljuga och säga att jag var nere med den bredbenta, men känslosamma getskäggsrocken från dag ett. Det kommer inte vara ljug att jag gillade Pearl Jams första och köade för att få köpa den andra. Men sedan kommer jag väl bre på om Nickelback, Creed, Puddle of Mud, Deftones. Se fram emot Gelins samling ”Goatee”, lagom till julen 2026.