Yo La Tengo-publiken

Efter Arab Strap-konserten var det kul att gå in på Knuff och läsa om hur folk i publiken hade stört sig på dreadskillen som larvade sig med Aidans mikrofonstativ.

Kanske kommer man snart kunna läsa liknade beskrivningar från Yo La Tengos konsert på Debaser Medis. En kille – lika full/nedrökt som resten av publiken tillsammans – med ”Jamaica” på ryggen utförde underlig flumdans. Sedan skrek han ”Motherfuckers!”, följt av ”Where’s the fucking disco?”, försökte bjuda alla på öl, tappade en av sina två flaskor på min fot, gled längre fram och fick till slut en säkerhetszon om 3 x 3 meter runt sig.

Jamaica-killen var festivalkryddan i en helt ordinär, något äldre Stockholmskonsertpublik. Med god hjälp av killen i sjömanskostym som hela tiden önskade ”Our Way to Fall” (och hotade att kidnappa Ira och Georgia om de inte spelade den, vilket de till slut gjorde).

Jag tycker, och troligen håller Jamaica-killen med mig, att det var en lysande konsert. Skillnaden är att jag minns den.