Metadebatten om Ronnie

Majnumret av Rodeo dyker väl upp i veckan, så det här är sista chansen för mig att kommentera en grej med aprilnumret.

I ledaren suckas över debatten kring Aftonbladets scarfkillen Ronnie Sandahls roman ”Vi som aldrig sa hora”. Att det i ”medierna och på de vanliga bloggarna” har blivit en metadebatt kring hur alla är så taskiga mot Ronnie i stället för en rejäl diskussion om unga, självutnämnda feminister.

”Är det för att Sverige är för litet? Eller för att populärkulturella debattörer och tyckare är rädda för att hänga ut sig själva genom att ärligt argumentera för vad de egentligen tycker? För att det är lättare att slentriandissa skribenter än idéer?” frågar sig Rodeo.

Och jag delar uppgivenheten. De unga killfeministerna är en intressant företeelse som undersökas. Jag hoppas kunna delta nångång. Men vill man att den diskussionen ska ta avstamp i Sandahls bok, då måste man ju läsa den först.

En nyckelmening kommer tidigt i Rodeoledaren: ”När boken damp ner på redaktionen för snart två månader sedan (...)”. Precis. Den bara kom. Gratis. För länge sedan.

När jag vid tiden för recensionerna tänkte att den här Ronnieboken vill man ju veta hur den är EGENTLIGEN, då gick jag in på Åhléns, där den kostade 210 kronor. Det är inte värt det för att ha en underbyggd åsikt. På Adlibris kostar den 135 kronor. Det är det faktiskt inte heller värt.

Plus tiden. Jag har inte tid för Ronnie. Jag skulle nog inte ha det ens om jag inte var inne i en tröstperiod.

Så ja, förutom att många skribenter hellre tar den lätta, ytliga vägen så Sverige är för litet. För få populärkulturella debattörer har tid att faktiskt läsa en bok av en kvällstidningskrönikor och därmed kunna ha åsikter om innehållet. I stället blir det åsikter om ytan. Om Ronnie och hans scarf.

Det var annorlunda med Jonas Hassen Khemiris ”Montecore”. Den var för mig självklart värd pengarna, självklart värd tiden. Och eftersom bokhandlaren runt hörnet inte är så noga med releasedatum så hade jag redan läst den innan första recensionen dök upp.

Då slapp jag sitta där och slötycka. På det här sättet som jag nu sitter och tycker att Ronnies scarf är larvig. Men det är i alla fall en åsikt jag känner att jag har täckning för.