Musik och miljö

I går kväll åkte jag buss genom Stockholm och lyssnade på Tracey Thorn. Utan de många resorna på kvällsbuss senaste tiden skulle jag nog aldrig sett storheten i hennes comeback. Man ska höra den ensam på en stadsbuss på kvällen eller natten, luta huvudet mot en kall ruta och titta på alla ljus.

”Out of the Woods” har ju tagits emot med nedlagda palmblad. Inte helt oväntat, Tracey Thorn är något av en helig ko.

Bara det att Stefan Thungren i SvD avslutar sin recension (efter att ha berömt ”den ypperliga smaken” att göra en Arthur Russell-cover, snark...) med att han har saknat Tracey ”like the deserts miss the rain”. Som om det inte är Tracey Thorn han saknat utan ”Missing”, eller antagligen mer specifikt Todd Terry-remixen av ”Missing”. Själv har jag kanske saknat hennes två låtar på Massive Attacks ”Protection”: titellåten och ”Better Things”.

Själv var jag först skeptisk, men jag har brutits ned. Klart man smälter av någon som sjunger ”This is just my heart laid bare, for anyone who might care”.

Och i går kväll på bussen lyssnade jag på ”A-Z”, ännu en av dessa historier om småstadsungdomens längtan efter storstaden. ”So pack your cigarettes, and your A-Z. It'll be just like that book you read.” När musiken tog slut exakt i samma stund som jag klev av och lämnade chauffören ensam, då kändes det som om jag var med i en video. Så som det känns när musik och miljö passar perfekt.

Hade det kommit en till buss precis bakom hade jag klivit på och lyssnat på ”A-Z” ett par gånger till.