Tröst

Jo, som Adrian skrev har jag varit rätt upptagen på sistone. Har som en av många jobbat som ett as på ideell basis för att underhålla människor och på kuppen hjälpa en institutionsteater att förbättra sin biljettförsäljningsstatistik. Det blir alltid mer arbete än man väntat sig, speciellt som det alltid dyker upp extrauppgifter från vänsterkanten, som man gör mest för att ”upprätthålla goda kontakter”.

Till exempel fick vi representera hela teatern på en kommunal frukostträff eftersom professionella skådespelare inte kunde komma så tidigt på morgonen på grund av arbetstidsavtalen. Så vi glada amatörer fick kliva upp tidigare i stället och underhålla innan vi gick iväg till våra vanliga arbeten…

Visst hade jag kunnat skriva om hela det här arbetet här på Extra allt. Men jag har inte velat. Jag vill inte skriva om mitt livs detaljer på Extra allt, jag vill underhålla och tipsa om bra, nya saker.

Men den senaste tiden har jag bara ägnat mig bra, gamla saker. Välbekanta saker. För när jag är stressad och trött behöver jag inte utmanas, jag behöver tröst. Välbekant tröst. Därför har jag de senaste månaderna mest läst favoritavsnitt ur ”Räddaren i nöden” och sett ”Seinfeld”, ”Det stora blå” och ”Broadway Danny Rose” (i normalfall skulle det varit ”Radio Days” eller ”Annie Hall”, men jag håller på att slita ut dem).

Det senaste klädesplagg jag köpte var en brunrutig skjorta. Jag har haft många brunrutiga skjortor under årens lopp. Älskat dem allihop. Det kändes tröstande med en till.

Jag har lyssnat på Red House Painters, Tim Hardin, Crowded House, Frank Sinatras ”Watertown”-album, Chris Montez, Tracey Thorn, ”Island in the Sun” med Weezer. Riktigt så långt som att bara lyssna på ”Pet Sounds” har jag inte gått. Men det har blivit mycket Panda Bear. Ungefär samma sak.

Välbekant. Jag har varit där förut, jag vet att det lugnar mig. Mentalt tröstätande. Snart ska jag ge mig på nya smaker.