"Synliggjord" street art

Som någon sorts kompensation/avbön för mitt förra inlägg vill jag nu racka ner lite på street art. Eller nja, förresten kanske inte. Men på det allmänna street art-kramandet och standardiserande teoretiserande kring konceptuell konst.

I Manu Chao-tidningen Re:public Service finns ett konceptuellt konstprojekt på vart och varannat uppslag. Den rebellkraft och det omkullkastande som någon gång eventuellt kan ha funnits i denna konst försvinner väldigt snabbt när man läser om dem samtidigt. Allt blir bara fruktansvärt förutsägbart och tröttsamt.

I förra numret var det helt smockat: feministiska aktivister som kastrerat en staty på Östermalmstorg, en amerikan som lämnar konservburkar med egna ”stillsamma” foton som etiketter i butikshyllor och norska keramiker som åkallat Lucifer medan de drejat.

Och så engelska konstnären Kate Rich som hobbyimporterar kaffe från El Salvador, dokumenterar hela processen och ställer ut det på galleri. Konstverket är ”ett experiment i sociala relationer”. Hon vill ”utmana pengars ikoniska värde”. Lika självklart som Hötorgsporträtterade barn har tårar på kinderna vill Kate Rich gärna åka fast i tullen, för det vore ”en utveckling av konstverket”. Lika självklart som en Hötorgsporträtterad fiskargubbe är skäggig har Kate Rich en .org-adress.

I senaste numret av Re:public service är det inte så farligt många konstprojekt bland fotoreportagen från Mellanöstern. Eller förresten, jo, det är konceptuell konst nästan överallt: bumperstickers mot stadsjeepar, en mexikanare som inte fick skriva ett USA-protesterande ”Underkastelse” i eld, några som startat en hemsida som räknar mördade i Rio (för att ”synliggöra våldet”) och några som hänger upp tygkassar för att bli upphittade. ”Medvetna tankar om konsumtion och ansvar är frågor som Finders Keepers vill synliggöra på detta angenäma sätt”.

Och så ett reportage om Adams, som lånar ut nycklar till underjordiska rum i Stockholm. Underligt nog får man inte veta om han vill synliggöra något, men vi får veta att han vill ”göra det stängda tillgängligt och ge oss vår rätt att ta del av stadsmiljön”. Och ja ja, allt det där är säkert väldigt bra, även om jag är rätt nöjd med de delar av stadsmiljön som jag redan har tillgång till.

Men! På bilderna ser man att Adams har en isärtagbar kanot. Delarna går ner genom gatubrunnshål, när han klättrat ner sätter han ihop den och paddlar omkring i kloakerna. Vilken grej! Och det kommenteras inte ens i texten! Har han byggt kanoten själv? Vilken är maxlasten? Vad är det för material? Så många frågor... Där finns saker som verkligen behöver synliggöras.