Väskdebatten & jag

Samtidigt som ”väskdebatten”/”lyxkonsumtionsdebatten” har pågått har jag letat efter en ny väska. Samtidigt som debatten har avslutats så har jag avslutat mitt letande. I den ytterst sporadiska serien ”Extra allt goes modeblogg” bjuder jag på några bilder på inköpet. Passar lika bra till lammull som till Dollytröja.

Att köpa ny väska var inget jag valt själv. Det är inget jag gått och drömt om, det som Nina Björk i sin DN-kolumn kallade ”skitdrömmar”. Det här var ingen tröstkonsumtion, inget köp av en extra väska till sjutton jag redan har. Så kul är det inte att leta väskor, tycker jag. Men nu var det nödvändigt eftersom min nuvarande svarta axelremsväska nästan hade gett upp. Den var ”trasig, svart och söndrig”, precis som Nina Björk så där småbarnsligt trotsigt skrev att hon ville vara. Nåja, det duger kanske för en skribent, men en söndrig väska är en tickande bomb. Eller snarare en tickande piñata, sprängfylld av allt jag bär runt.

Det är mycket saker jag måste ha med mig, jämt. Plånbok, almanacka, anteckningsbok. Pennor: blyerts, kulspets, några svarta Stabilo sensor 0.3, nån tjockare marker. Oftast trettio spänn i mynt. Halstabletter, de flesta på rymmen ur påsen längst ner i väskan. Två nyckelknippor. Kanske en bok. Kanske någon laddare till mobil eller iPod. Viktiga papper. Kanske en flaska vatten. I värsta fall även en laptop. Om jag inte köpt ny väska skulle allt det här förr eller senare ha spillt ut på gatan genom utslitet tyg.

Särskilt snygg är den inte heller, den gamla svarta. Jag köpte den bara för att väskan dessförinnan hade gett upp och drällde mynt på gatan. Det var en mörk hösteftermiddag i en väskbutik på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Det var nog 1998. Antagligen kostade väskan några hundra. Antagligen tyckte jag då att det var dyrt.

Min nya väska är inte från Gucci, men det är en märkesväska, från Hope. För den betalade jag 1 695 kronor. Okej, det är inte sjuttio tusen som Sisela Lindblom sa att Susanne Ljungs väskinköp gick på. Men det är femfalt mer än jag betalade för min förra väska, och jag räckte fram Visakortet utan att blinka. Fortsätter jag utvecklas så här så är jag beredd att betala 8 000 kronor för nästa väska och 40 000 kronor för den efter det. Men det dröjer nog ett tag. Innan dess har jag fem–tio trevliga år på mig att slita ner Hopeväskan till en tickande piñata.