Antony dansar i Dalhalla

Håkan Ivarsson, chefen för Dalhalla, var förvånad att Antony and the Johnsons hade sålt slut samtliga 4000 biljetter.

– Han är ju inte lika känd i de breda folklagren som Björn Skifs, kommenterade Ivarsson i Mas-Pravda.

Och det har han ju rätt i. Antony Hegarty är inte Björn Skifs. Det går att sälja ut Dalhalla utan att ha legat etta på USA-listan och Svensktoppen, utan att ha varit programledare för ”Kryzz”. Man vill gärna påminna Dalhallachefen om alla andra som inte är lika kända som Björn Skifs. Till nästa Dalhallasommar önskar vi att R. Kelly får ta över kalkbrottet. Eller Sade! Eller – mer realistiskt – Radiohead.

Antony Hegarty hade lämnat tryggheten bakom flygeln och sjöng nu stående framför bandet. Tack vare detta fick vi se Antony spastiskt, taffligt dansa runt. Det var som att bjudas in i pojkrummet hos en trettonåring som fyllts upp av musiken. Någon som försöker känna efter hur man kan röra sig till den, utan att ännu ha hjärntvättats med poser. Det var charm som fyllde hela gropen. Och antagligen behövs den charmen, när sångerna i sig mest handlar om masochism och utanförkänsla. Även Beyoncés ”Crazy in Love” blir i Antonys tolkning en berättelse om beroende och underkastelse.

Tillfällena att dansa var fler än tidigare. Bland annat nya ”Kiss My Name” och covern på Millie Jacksons ”Child of God (Hard to Believe)” pekade i den riktning som ”Fistful of Love” pekade ut. Mer soul, med samma förebilder som Tindersticks. Nästa skiva kommer bli bra. Det är bara att vänta på att han gör klart den.

Slutligen bara ännu en publikbild: de två på femte raden som bestämt sig för att stå upp och klappa vid varje möjligt tillfälle. Beundransvärd entusiasm. Men till och med jag, som satt på rad 29, såg lite väl mycket av killens vickande ass cleavage. Hur var det för den stackare som hamnat precis bakom?