Applåderna för Hedda

Nu kommer jag låta som någon som aldrig varit på teater förut. Men en av de sociala sederna kring teater drabbade mig igår hårdare än tidigare: applåderandet.

Det är så skönt att man inte måste applådera på bio. Tänk om Ulrick Thomsen, Paprika Steen och Henrik Mortizen hade kommit ut på duken under eftertexterna till ”Festen”, hand i hand och bockat? Det hade brutit illusionen. Å andra sidan är det rätt många som prompt ska kolla extramaterial på dvd:n ögonblickligen efter filmen, så jag är väl överkänslig om illusioner.

Jag såg ”Hedda Gabler” på Stadsteatern igår och eftersom jag var helt oförberedd blev slutet väldigt överrumplande och starkt. När scenljuset släcktes hade jag tappat andan.

Och så mitt i överrumplingen tändes ljuset igen och man var tvungen att applådera. Länge. För det är så man visar att man tyckte det var bra. Sådan är konventionen. När jag egentligen bara ville sitta där och suga på karamellen. En bitter karamell, visst, men om jag inte hade velat ha den eftersmaken skulle jag väl inte gått in i en teatersalong en solig söndag.

Nu var det inklappning och bruten illusion. Helena af Sandeberg, Magnus Krepper, Frida Hallgren, de stod där allihopa, vid liv, hållandes varandra i handen. Som en tröst för oroliga i publiken. ”Det var bara en saga”.

Jag fick gå direkt på toa i stället. Låste in mig där och smälte intrycken så länge att man flickvän undrade om jag spolat ner mig. Men jag kunde ta upp ett bås i onödan utan dåligt samvete. Det var ju inte så många i publiken som skulle till herrarnas, det var ju Stadsteatern.