Ett fort, två festivaler

Jag missade både Accelerator och Peace & Love, jag var i skärgården. Bodde på Kyrkogårdsön, där svenska försvaret mitt under första världskriget började bygga ett fort för att försvara Stockholm mot angripande fartyg. Man sprängde tunnlar i berget, satte dit kanoner och hade långa talrör för kommunikation.

Synd bara att bygget inte var klart förrän tio år efter första världskrigets slut. Synd bara att fortet blev omodernt direkt, eftersom båtkrig hade ersatts av flygkrig och eftersom tunnlarna inte var skyddade mot gas. Synd. Men om inte staten köpt ön för att bygga fortet hade det nog idag bara funnits en miljonvilla där, i stället för ett vandrarhem där vi kunde bo.

Nu, tillbaka, behöver jag inte ens ringa Adrian för att få veta hur det var på Peace & Love i Borlänge. Jag läser om det lite varstans och det verkar ha varit som vanligt: allt för trevligt grillande hemma hos Birgit och Kjell gör att man missar de första banden, infödda Borlängebor som med stolthet, illa dold med ironi (”Välkommen till Sveriges fulaste stad” etc), visar upp detta framgångsrika arrangemang för inresta stockholmare, efterfester i Wasabryggeriet med TTA-människor, en scen med nån gammal stofil som var nostalgi redan för femton (och tjugo) år sedan.

Sedan kan jag ju meddela att jag blev otroligt glad av att läsa Roger Wilson skriva att Rufus Wainwright inte var lika bra på Accelerator som på Södra teatern. I och för sig hade jag bestämt mig redan innan att jag skulle tycka så, och i och för sig är det svårt att veta om Roger är ärlig eller bara ville visa att han minsann var med då också, men ändå, jag blev (skade)glad.