"Heroes" förvirrar
När du hör ”Heroes” med David Bowie, vad tänker du på då?
Själv tänker jag på Smog, det är samma sorts monotoni som i många av Bill Callahans låtar. ”Heroes” är också en av låtarna jag vill höra så sällan som möjligt. Det är rätt svårt att undkomma en låt utsetts till världens 46:e bästa av Rolling Stone, senast hörde jag den i en bar förra veckan, men jag vill verkligen hålla mig undan. När man aktat sig för ”Heroes” under ett år eller två kan man ta fram den, vrida upp volymen och låta sig drabbas igen. Och tänka på hur fruktansvärt bra den är.
Idag diskuteras associationer till ”Heroes” på DN:s insändarsida, av alla ställen. Som en rockklassiker har den förekommit i en hel del reklam och nu har SJ använt den i en reklamfilm (se den här). Detta har upprört en man vid namn Klas Dykhoff som därför skrivit in till DN (insändarna finns tyvärr ej på nätet).
Utan att vara SJ:s reklambyrå kan jag berätta att de har tänkt så här: man visar hur småjobbigt det kan vara att åka tåg (jobbiga ungar, främmande gubbar somnar mot ens axel etc) och tackar alla som ändå åker tåg (på slutet står: ”Tack alla ni som väljer världens mest miljövänliga sätt att resa”). Tågresenärer är miljöhjältar. Man spelar ”Heroes”.
Men insändarskribenten Klas Dykhoff får inte den associationen. När han hör ”Heroes” tänker han inte att det är en av Bowie mest kända låtar, att det är en rockklassiker eller att den handlar om ett utsatt kärlekspar vid Berlinmuren.
Han menar att låten ”framför allt är känd för att den ingick i en film som heter ’Wir Kinder vom Bahnhof Zoo’”. Och eftersom den filmen handlar om heroinmissbrukande 14-åringar som hänger på en järnvägsstation och prostituerar sig så undrar Dykhoff vad SJ med sin reklamfilm vill säga om missbruk och prostitution. ”Vill SJ understryka att även missbrukande prostituerade barn är välkomna att resa (och varför skulle de inte vara det?), eller vill man insinuera att personerna i filmen ruvar på egna trauman som kan förlösas genom en tågresa?”
När jag läst så här långt tyckte jag det var en småkul insändare. Ungefär som något som jag hade kunnat säga till en kompis i tv-soffan. ”Hö hö, är tåget på väg till Bahnhof Zoo eller?” hade jag kanske skrockat där i reklampausen. Det vill säga om Bahnhof Zoo hade varit min association till ”Heroes”. Mer troligt är att jag hade fått lust att lyssna på Smog.
Klas Dykhoff tycker i alla fall att reklamfilmen ”blir mycket förvirrande”. Han tycker att det är ”beklämmande” att SJ använder låten i en reklamfilm för tågresor. För att ge tyngd åt sina åsikter anger han under sin signatur även sin akademiska titel.
Folk som skriver under insändare med sin akademiska titel brukar man inte behöva ta på allvar. Det står vanligen ”Bertil Ljung, fil. kand.” med innebörden att personen har läst några spridda kurser i Uppsala någon gång på femtiotalet.
Nu är inte Klas Dykhoff fil.kand. Eller ens fil. mag. eller fil. dr. Han är professor. Närmare bestämt professor i filmljud och andre prorektor vid Dramatiska institutet.
Professor Dykhoff fruktar att det är så enkelt att det är ”ett uttryck för total brist på kunskap och bildning från SJ och reklambyråns sida” att de använder just ”Heroes”. Det vill säga att de inte delar hans privata uppfattning om vad låten ger för associationer.
Jag kan inte motbevisa Dykhoff om vad ”Heroes” framför allt är känd för, lika lite som han kan bevisa att den framför allt associeras med fjortonåriga heroinister eller att reklamfilmen förvirrar någon annan än han själv.
För att bevisa någon av dessa teser skulle man behöva genomföra en enkätstudie, inte bara lita på sina egna, antagligen väldigt generationsbundna uppfattningar (jag är 30 år, Dykoff är 49). Åtminstone hoppas jag att det är sådana krav på vetenskaplighet som Dykhoff använder sig av i övrigt.
En sak kan jag i alla fall bevisa: att ”Heroes” skrevs 1977 och att ”Vi barn från Bahnhof Zoo” kom 1981. Låten hade alltså åtminstone ett par år där den inte kunde förknippas med missbrukande prostituerade barn. Visste Klas Dykhoff detta? Om inte, är det ”ett uttryck för brist på kunskap och bildning” från hans sida?
Eller tycker han verkligen att bara för att en låt dyker upp i en film så ska filmens sammanhang ta över låtens egen innebörd? Och då inte bara i en enskild betraktares huvud, utan som en allmän sanning, som alla företag och reklambyråer måste anpassa sig till för att inte i insändare bli misstänkta för att vara obildade och insinuera saker om sina kunder? Det är i så fall det som verkligen är beklämmande.
PS: Samtidigt som jag lägger upp detta kommer jag maila en länk till Klas Dykhoff så att han får möjlighet att svara.
Själv tänker jag på Smog, det är samma sorts monotoni som i många av Bill Callahans låtar. ”Heroes” är också en av låtarna jag vill höra så sällan som möjligt. Det är rätt svårt att undkomma en låt utsetts till världens 46:e bästa av Rolling Stone, senast hörde jag den i en bar förra veckan, men jag vill verkligen hålla mig undan. När man aktat sig för ”Heroes” under ett år eller två kan man ta fram den, vrida upp volymen och låta sig drabbas igen. Och tänka på hur fruktansvärt bra den är.
Idag diskuteras associationer till ”Heroes” på DN:s insändarsida, av alla ställen. Som en rockklassiker har den förekommit i en hel del reklam och nu har SJ använt den i en reklamfilm (se den här). Detta har upprört en man vid namn Klas Dykhoff som därför skrivit in till DN (insändarna finns tyvärr ej på nätet).
Utan att vara SJ:s reklambyrå kan jag berätta att de har tänkt så här: man visar hur småjobbigt det kan vara att åka tåg (jobbiga ungar, främmande gubbar somnar mot ens axel etc) och tackar alla som ändå åker tåg (på slutet står: ”Tack alla ni som väljer världens mest miljövänliga sätt att resa”). Tågresenärer är miljöhjältar. Man spelar ”Heroes”.
Men insändarskribenten Klas Dykhoff får inte den associationen. När han hör ”Heroes” tänker han inte att det är en av Bowie mest kända låtar, att det är en rockklassiker eller att den handlar om ett utsatt kärlekspar vid Berlinmuren.
Han menar att låten ”framför allt är känd för att den ingick i en film som heter ’Wir Kinder vom Bahnhof Zoo’”. Och eftersom den filmen handlar om heroinmissbrukande 14-åringar som hänger på en järnvägsstation och prostituerar sig så undrar Dykhoff vad SJ med sin reklamfilm vill säga om missbruk och prostitution. ”Vill SJ understryka att även missbrukande prostituerade barn är välkomna att resa (och varför skulle de inte vara det?), eller vill man insinuera att personerna i filmen ruvar på egna trauman som kan förlösas genom en tågresa?”
När jag läst så här långt tyckte jag det var en småkul insändare. Ungefär som något som jag hade kunnat säga till en kompis i tv-soffan. ”Hö hö, är tåget på väg till Bahnhof Zoo eller?” hade jag kanske skrockat där i reklampausen. Det vill säga om Bahnhof Zoo hade varit min association till ”Heroes”. Mer troligt är att jag hade fått lust att lyssna på Smog.
Klas Dykhoff tycker i alla fall att reklamfilmen ”blir mycket förvirrande”. Han tycker att det är ”beklämmande” att SJ använder låten i en reklamfilm för tågresor. För att ge tyngd åt sina åsikter anger han under sin signatur även sin akademiska titel.
Folk som skriver under insändare med sin akademiska titel brukar man inte behöva ta på allvar. Det står vanligen ”Bertil Ljung, fil. kand.” med innebörden att personen har läst några spridda kurser i Uppsala någon gång på femtiotalet.
Nu är inte Klas Dykhoff fil.kand. Eller ens fil. mag. eller fil. dr. Han är professor. Närmare bestämt professor i filmljud och andre prorektor vid Dramatiska institutet.
Professor Dykhoff fruktar att det är så enkelt att det är ”ett uttryck för total brist på kunskap och bildning från SJ och reklambyråns sida” att de använder just ”Heroes”. Det vill säga att de inte delar hans privata uppfattning om vad låten ger för associationer.
Jag kan inte motbevisa Dykhoff om vad ”Heroes” framför allt är känd för, lika lite som han kan bevisa att den framför allt associeras med fjortonåriga heroinister eller att reklamfilmen förvirrar någon annan än han själv.
För att bevisa någon av dessa teser skulle man behöva genomföra en enkätstudie, inte bara lita på sina egna, antagligen väldigt generationsbundna uppfattningar (jag är 30 år, Dykoff är 49). Åtminstone hoppas jag att det är sådana krav på vetenskaplighet som Dykhoff använder sig av i övrigt.
En sak kan jag i alla fall bevisa: att ”Heroes” skrevs 1977 och att ”Vi barn från Bahnhof Zoo” kom 1981. Låten hade alltså åtminstone ett par år där den inte kunde förknippas med missbrukande prostituerade barn. Visste Klas Dykhoff detta? Om inte, är det ”ett uttryck för brist på kunskap och bildning” från hans sida?
Eller tycker han verkligen att bara för att en låt dyker upp i en film så ska filmens sammanhang ta över låtens egen innebörd? Och då inte bara i en enskild betraktares huvud, utan som en allmän sanning, som alla företag och reklambyråer måste anpassa sig till för att inte i insändare bli misstänkta för att vara obildade och insinuera saker om sina kunder? Det är i så fall det som verkligen är beklämmande.
PS: Samtidigt som jag lägger upp detta kommer jag maila en länk till Klas Dykhoff så att han får möjlighet att svara.
posted by Jonas at 6:05 PM
3 Comments:
Vad bra att du tog upp insändaren och redde ut historien bakom "Heroes"! Jag skrattade högt när jag läste insändaren häromdagen, och nu fick jag mig ännu ett gott skratt. Tack för det!
Hej!
Kul att flera uppenbarligen har läst insändaren och reagerat på den.
Jag menar inte att låten för all framtid och för alla lyssnare är körd, för att den var med i en film i början av 80-talet, men jag vill påstå att SJ bör vara medvetna om att låten ger dessa associationer för oss som såg filmen (och det var ingen smal "arty" film, den blev rätt omtalad).
Var går gränsen för vilken musik man kan använda utan att fundera på om den har med sig någon betydelse från annat håll? Det är förstås svårt att säga, men antagligen skulle ingen kunna använda Wagners "Valkyria" sen den var med i "Apocalypse Now". Nån låt av Ted Gärdestad då? Han var misstänkt för Palmemordet och tog senare livet av sig. Han skrev en del jättefin musik, men jag skulle tveka av de skälen. Om man inte vill att åhörarna ska fundera på just detta måste man välja annan musik.
"Var går gränsen för vilken musik man kan använda utan att fundera på om den har med sig någon betydelse från annat håll?"
Ja, en sån gräns finns ju, men jag menar att den gränsen går rätt långt från att inte använda "Heroes" i en reklamfilm för att inte riskera att bli associerad med heroin.
Och det säger jag trots att jag vet att "Vi barn från Bahnhof Zoo" var omtalad. Jag tror bara att du som professor och specialintresserad måste acceptera att dina associationer kanske inte är allmängiltiga. Och jag trodde nog att du som forskare borde ha funderat en hel del på det här med vad som är personliga associationer och vad som är allmängiltiga associationer. Att all användning av känd musik är ett vågspel - man tar den för att folk från början ska känna igen musiken, men man riskerar att folk redan har andra, icke avsedda associationer till musiken.
Fast i grunden handlar det ju om att du och jag tänker på olika saker när vi hör "Heroes".
Och som en parallell minns jag att Mats Wahl (författaren) inte tyckte att man kunde inleda en roman med en mening om en präst, för ALLA skulle direkt koppla till "Gösta Berlings saga".
Med Wagner har du nog rätt, Klas, där har Coppola lyckats kidnappa det musikstycket för ganska många av oss. Och visst blir jag lite sorgsen av Teds låtar, även hans glada, eftersom jag vet hur det gick.
Men ta t.ex. "Son of a Preacher Man" med Dusty Springfield. Menar du att den bör diskas eftersom den var med i en kokainscen i "Pulp Fiction"?
Skicka en kommentar
<< Home