Onsdag

Ett.
I söndagens DN sa Jocke Berg att Kent hellre ska vara hatade än bara musik att dammsuga till. Intressant nog är Kent väldigt ofta musikvalet när jag dammsuger. Kanske har jag landat där mitt emellan kärlek och hat, men gitarrerna passar ju så bra ihop med dammsugarens susande.

Två.
Det här med Stockholms nolltolerans mot affischer... ska det vara så svårt? Är det inte bara att ställa upp rejält med anslagstavlor och kanske hitta nåt sätt att ta ut en liten avgift som kan täcka nån del av renhållningskostnaderna? Nåt sådant finns väl för gratistidningarna? Måste man verkligen dra in polisen? Och en tipstelefon?

Tre.
Såg ”Du levande” i fredags. Ibland var skratten på amatörskådisarnas bekostnad (jag tänkte ”femtio tagningar för det där?”) och ibland undrade jag ”sju år och ingen story?” Men ofta var det bara vackert och roligt och sorgligt samtidigt, som hon som bara bjuds på lättöl av svärmor och kallar henne sadist. Det går ju inte att klara av den här tillvaron om man inte är berusad.

Fyra.
Jag kan bara inte sluta titta på den här PSL-filmen när Lykke Li spelar ”Little Bit” på gatan. Varför använder inte vanliga gatumusikanter leksakspianon på det där sättet?

Fem.
Och apropå Laakso-Lars (som spelar leksakspianot) så uppträder Laakso tyvärr inte på Släpp fångarna loss-festivalen på lördag. Vi ville ha dit dem, men de spelar i Falun då. I stället kan man gå och se dem på Debaser på onsdag eller torsdag.

Sex.
I morgon tänker jag förödmjuka mig i Pet Sounds pop quiz igen. Hur kunde vi missa Style Council?

Sju.
Nobelpriset i litteratur kommer inte gå till Joyce Carol Oates i år heller. Intressant nog tycker Ladbrokes att det är mindre troligt att priset går till Bob Dylan än till J.K. Rowling.

Åtta.
Jag har insett att min Cure-fas kanske enbart var mitt undermedvetna som gör en manöver för att styra mig undan från ett Joy Division-hål. Jag triangulerar och har börjat gräva fram allt med New Order. Och lyssnar upprepade gånger på Left Bankes ”Dark is the Bark”.

Nio.
För att somna läser jag Peter Biskinds ”Down and Dirty Pictures”, en bok jag lånade av B för två och ett halvt år sedan. Den handlar om den amerikanska indiefilmens uppgång och kommersialisering. Kortfattat går den ut på att Miramax-bossen Harvey Weinstein är en underhållande skitstövel (skriker ”I’m gonna tear you a new asshole!”) och Sundance-bossen Robert Redford är en trist skitstövel (skriker ingenting, ger överhuvud taget aldrig besked). Delarna om Redford läser jag bara om jag verkligen, verkligen behöver somna.

Tio.
Jag vet inte om han vill ha den anonymt, men signaturen ”K.H.” har startat en musikblogg. Fina tips från de mindre upptrampade delarna av skivbacken. Biljardakademien har han döpt bloggen till. Och det hade du väl inte gjort om du ville förbli anonym, eller hur, Kjell?