tisdag, december 4

Julkalendern: Rufus Wainwright

ExampleExample

Hur min söndagkväll var? Tja, en kanadensisk bög i lederhosen sjöng Gershwin för mig framför en svartvit USA-flagga med stora broscher på. Vad gjorde ni, såg Van Vetereen lösa ett fall på TV4? Ja, det gjorde ni.

Det kändes något underligt att stressad behöva ringa runt bland sina kompisar timmarna innan för att få någon att följa med mig till Cirkus och se Rufus Wainwright. (Er jag missade att ringa, förlåt mig. Anmäl er till min ”ha-en-biljett-över”-lista.) De flesta satt i tv-soffan och orkade inte följa med.

Hade ni inte förstått att det är skulle bli årets konsert? Har inte alla förstått att Rufus Wainwright alltid ställer till med lysande show? Har ni inte förstått att ”Going to a Town” är årets bästa skildring av en Europaälskande amerikans besvikelse på hemlandet? Hur kunde ni missa ett tillfälle att få höra ”The Arts Teacher” live? Eller kanske till och med ”Pretty Things”?

Show förväntades och show fick vi. Det var over-the-top, lederhosen, högklackat, dansnummer, acapellasång, deltagande från publiken. Rufus Wainwright bytte fram och tillbaka mellan instrumenten och stilarna, högljutt och lågmält om vartannat, kanske på bekostnad av den av DN:s recensent Po Tidholm så eftertraktade ”magin”. I stället fick vi… tja, euforin.

Förr om åren har jag i Extra allts julkalender gjort listor över konserter jag missat och de jag inte missat. I år har jag missat nästan alla konserter. Men två jag sett har mycket gemensamt: Dolly Parton på Globen och Rufus Wainwright på Cirkus. Båda med gayikoner, båda med klädbyten, båda med väldigt tvära kast, båda med fanatisk publik.

Men okej, Dolly var ännu mer over-the-top. En kille i Elviskostym till exempel, det hade inte Rufus. Kanske har han det på nästa turné. Lite lätt hybris tycks han börja få. Ett par steg uppåt har ju hans karriär tagit, särskilt det senaste året. Det tog fem album, men nu jävlar… Nu står han där på scenen och säger att nästa gång får vi se honom spela på en arena och att han nog får en Grammy för sitt kommande Judy Garland-album och att hans tidiga skivor är underuppskattade, men att det ju är bra för de som inte hört dem än. Han må försöka gömma det här bakom en glimt i ögat, men jag tror ändå han menar det. Han vill höra att vi älskar honom, så han ber oss säga det, och vi säger det.

Risken finns ju att det blir ungefär som för The Hives, som ju tyckte det var kul att säga att de var världens bästa band, men till slut insåg de att det fanns folk i publiken som faktiskt tyckte så. Och då blev det inte lika roligt.

Men vad gör jag nu, pratar om The Hives när det handlar om Rufus Wainwright, det är gradskillnad. Det är omöjligt att inte säga att man älskar honom när han sjunger som han gör. Och när han dessutom anstränger sig för att ge oss något mer än det. Han hade kunnat sitta ensam vid en flygel, spara in på budgeten för musiker, kostym, ljus, dekor. Men han vill ställa till med show.

Den enda eftergiften för showens skull är att alla musiker får en liten stund på sig att spela solo precis innan extranumren. Det ger Rufus Wainwright lite mer tid att byta kostym och ladda om. Så precis som till och med samarbetspartner Neil Tennant fick acceptera ett trumsolo på Pet Shop Boys första turné, hur ideologiskt anti-rock de än ville vara så måste det finnas tid för kostymbyten, så får vi acceptera en onödigt lång tid i strålkastarljuset för basisten.

Nog om kostymbytena. Det är allra bäst när någon annan sitter vid flygeln och Rufus Wainwright står längst fram i spotlighten. När det är inte är singer/songwriter eller invecklade arrangemang, utan gammeldags chansonunderhållning. Det är så att man vill att vi ska sitta vid små nattklubbsbord med en Martini, kanske på Berns.

Då får man det bästa av Rufus Wainwright, hans röst, hans önskan att leva i en annan tid och hans vilja att underhålla. Då blev det magiskt. Medan ni tittade på Van Vetereen.

PS: Avdelningen ”me and ol’ Ruf’ are like sooOOoo connected”: När jag tänker ”spela ’The Arts Teacher’ nu då!”, då spelar han ”The Arts Teacher”. Men nej, ingen ”Pretty Things”.

1 Comments:

Blogger Johansson said...

Visst var det en fantastisk kväll?

Jag snor en bilderna till min egen Rufustext om det går bra..:)

8:02 PM  

Skicka en kommentar

<< Home