Murmeldjurets dag

Såg om ”Groundhog Day” igår. ”Måndag hela veckan”, alltså. Självklart ett nöje.

Filmens bästa egenskap är att vi aldrig tvingas på någon tillkrånglad, magisk förklaring till varför Phil Connors/Bill Murray fastnar i en tidsloop. (Kanske är det Buffy-nörden Jonathan?)

Men ändå kunde jag inte låta bli att tänka på hur den hade kunnat göras mörkare. Kännas lite mer. Mer Charlie Kaufmansk, kanske, men mest mer nutida.

Så bara några detaljer att klaga på:

- Andie McDowell. Minns att jag som tonåring när ”Groundhog Day” och ”Fyra bröllop…” kom tyckte att hon var väldigt snygg och bedårande. Nu tycker jag hon är menlös och hennes förfinade southern drawl känns irriterande. Varför måste bara Phil anpassa sig efter henne? Varför framställs hon som någon sorts idealmänniska? Är man automatisk god för att man gillar poesi, skålar för freden och tycker att även män ska byta blöjor? Jämför med kvinnoporträtten i Kaufmans filmer.

- Den svenska titeln, ”Måndag hela veckan”. När jag tänker efter så tror jag att den är en bidragande orsak till att det är svårt att ta in hur fruktansvärt länge Phil Connors faktiskt återupplever den där dagen. Som om det bara var en vecka, ett par veckor, lite småjobbigt. Men utan att ha räknat antalet dagar vi får se (vad kan det vara, ett trettiotal?) så inser man att det inte handlar om att ha en jobbig vecka. Snarare ett jobbigt liv. Phil Connors säger faktiskt att han blivit så bra på att kasta kort i en hatt för att han har övat i sex månader. Tydligen har regissören Harold Ramis (enligt Wikipedia, utan källhänvisning) sagt att Phil Connors lever samma dag i tio år. ”Måndag hela livet” hade varit en bättre titel. Dessutom, inget i filmen säger att det skulle vara en måndag.

En snabbt besök på IMDB och lite amatöröversättning ger en hel del andra namnförslag: ”En ny dag gryr” (Danmark och Norge), ”Fångad i tiden” (Spanien), ”En dag utan slut” (Frankrike) eller varför inte som det alternativ fransktalande kanadensarna, grekerna och finnarna valde, helt enkelt ”Murmeldjurets dag”? Tyskarna drog till med den poetiska ”...und täglich grüßt das Murmeltier”.

- Affischen. Även den har nog bidragit till att man inte känner Phil Connors’ smärta. Titta på den. Det är helt otroligt att filmaffischkonsten befann sig i detta sorgliga läge för bara femton år sedan. Kom ihåg att det här inte var någon direkt-till-video-film, det var högbudget. Det vi får se är Bill Murray instängd i en gammaldags väckarklocka (som inte finns i filmen, där det ju tvärtom görs en väldigt tydlig grej av hur klockradions siffror vänder från 05:59 till 06:00). Bill Murray ser inte ens särskilt irriterad ut, han småler där inne i klockan. Någon har klistrat in ett par händer också, så att det ska se ut som om han vill ta sig ut. Men det ser ut som han dansar The Vogue. Framför ser vi Andie McDowell inklippt med en min som väl ska betyda ”hmm… så tokig han är”.

Och bakom, bakom allt, där ser vi en bild som ska föreställa soluppgång och morgon. Men det är ju en fantastisk morgon! En soluppgång att drömma om! En morgon man skulle kunna se fram emot att återuppleva! En höstmorgon! Det är väldigt långt från den genomgråa, kalla, slaskiga februarimorgon som Phil Connors tvingas möta om och om igen. I tio år.

Och så till slut en grej att vara tacksam för. Den viktiga, välbehövligt icke-pluttinuttiga sista repliken i filmen (”Let’s rent to start”) uppges, återigen utan källa på Wikipedia, ha varit framimproviserad. Tack för den, Bill.