Slas och Stockholm

Jag väcktes av nyheten att Slas dött. Någon författare ombads av Ekot att sammanfatta vad vi kommer minnas av Stig Claessson. Han sa Stockholmsskildringarna, landsbygsskildringarna och rösten. I mitt nymornade läge ville jag protestera mot det där med Stockholm. Jag tänkte att Slas för att vara en riktig stockholmare ändå brydde sig om landsbygden och berättade om avfolkningen på ett så vackert, sorgset sätt att man ville flytta ut och starta lanthandel.

Men så insåg jag att Slas största påverkan på mitt liv inte är "Vem älskar Yngve Frej?" eller "På palmblad och rosor" eller någon annan bok. Det är den där litografin av honom som genom Statens konstråd lyckats hamna i det statliga kontorsrum där jag under ett par år satt och utredde. En stockholmsskildring, Danvikstull eller var det nu föreställer.

Det är kanske ingen tavla man skulle fastna för vid första anblick, det är bara en utsikt. Men en bra utsikt är viktig när man sitter och skriver. Titta på den högra lyktstolpen, visst är den underbart ranglig? Att behöva lämna kvar den tavlan var en onödig nackdel med att byta jobb. Jag längtade tillbaka till en mer lössläppt tid när statsstjänstemännen ansåg att kontorsinredning de använt i ett par år övergick till att bli deras personliga. Då hade jag kunnat ta tavlan under armen och hängt den på mitt nya kontor också. Men jag nöjde mig med att ta ett kort.