Tre sätt att hantera "Allsång på Skansen"

Lackmustestet för om du blivit en stor artist i Sverige: du kommer på dig själv med att undra varför de inte ringt från ”Allsång på Skansen”.

Antingen blir du som Arja Saijonmaa, som satt i ”Stjärnorna på slottet” och grät av skam för att hon förnedrat sig i sin kamp för att få stå på Sollidens scen. Det var väl modigt. Och åtminstone i närheten av ett ärligt svar på frågan ”vad är det sämsta du gjort?” som Jan Malmsjö bett dem besvara. Men ändå, är det ”Allsång på Skansen” som skulle vända hennes karriär? Är det hennes enda sätt att få möta publiken?

Eller så blir du som Henrik Schyffert, som efter mer än femton år i rampljuset inte ens i en post-ironisk tid kan sluta vela om han vill vara folklig eller inte. I Cafés andra nummer för året pratar Schyffert med Tomas Andersson Wij och säger att det är praktiskt att slippa vara påpassad och nypt i kinderna som Carola. Men att han på senare år har ”spejat lite mot den där folkliga lägerelden där de andra sitter. Det verkar vara så mysigt där.”

Eftersom Henrik Schyffert tydligen inte uppfattar ”Parlamentet” som ett folkligt program så blir allsången exemplet:
– Och jag har funderat över varför jag aldrig har blivit inbjuden till ett program som ”Allsång på Skansen”. Alla jävlar har varit med där, men inte jag. Fast samtidigt, när jag väl får vara med i ”Melodifestivalen” kan jag ju inte bara gå upp där och göra en sketch utan ska krångla till det, provocera och riva och driva med. Och det är ju där jag vill ligga. Man måste vara konsekvent. Som Ulf Lundell. Klamra sig fast vid sin bild, förr eller senare blir man nationalhelgon (skratt)!
Förr eller senare får man komma till ”Allsång på Skansen”och vara otrevlig.
– Det är ju det man vill! Nä, vad man egentligen vill är att de ska ringa och fråga om man kan komma så att man får säga: ”Aldrig i livet!” För det är ju inget bra program.

(För övrigt, vilka är oddsen för att Björn Gustafsson är med i årets allsång?)

Eller så blir du som Håkan Hellström, som har kramats med Mats Paulsson och Sven-Bertil Taube och sjungit för Victoria och är kompis med Lars Winnerbäck. Men ändå inte är nöjd, utan vill bli ännu folkligare, nå ut ännu längre, till vem det nu skulle vara. I senaste Sonic får han – självklart – frågan om allsången.

– Jag står inte med någon flagga för Skansen. Det är ju ett larvigt program, så där. Men det är fortfarande bara ett TV-program. Det är konstigt att det ska symbolisera så mycket.

Sedan citerar Håkan, och imiterar tydligen, Björn Olsson:
”Det bästa man kan nå är svennepubliken. Då är framtiden säkrad. Det är ju svennarna som man vill ska gilla det man gör, egentligen. Så har det alltid varit. Men de har alltid avfärdat en. Ah, svennarna ute i landet. Pilkastarna!”

Håkans nya singeln ”För en lång, lång tid” låter inte mer folklig än vanligt, och tur är väl det, för vem vet hur det skulle bli. En bonusfolklighet är möjligen den genomgående användningen av det som min kompis Frida kallas ”fyrtiotalistklappen”: klappklapp – klapp – klappklapp – klapp. Frida förklarar: ”den används av fyrtiotalister som sitter i ’Så ska det låta’-publiken och blir nöjda med att kunna klappa med på ett annat sätt än det vanliga. För man måste ju klappa med.”

Det är alltså så alla kring folklighetens lägereld klappar händerna. Det vill säga när de inte har händerna upptagna med att kasta pil.

UPPDATERING: I nya numret av Rodeo skriver Caroline Ringskog Ferrada-Noli att Håkan Hellström inte låter så hjärtlig som han brukar på nya skivan. ”Låtarna bär på ett avståndstagande. Att vara med på Allsång på Skansen är att ägas av alla, och man får inte äga den Håkan som uppenbarar sig på hans nya album.” I så fall skulle han alltså ha misslyckats och inte nå ut till pilkastarna. Men även tidigare har han varit folklig, trots att han sjungit om att deala knark. Hur som helst, det går inte att prata om Håkan utan att ta upp allsången. Han får dras med den.