Nja, Novell...

Så kom det nya musikmagasinet Novell och det känns som om jag måste kommentera det. Eller måste jag verkligen det? För om jag ska göra det ärligt måste jag vara lite surpuppa. Jag måste våga bortse från att allt jag säger kommer kunna bemötas med ”men gör bättre själv då”.

Medan jag har dragit mig för att skriva klart den här negativa kommentaren har Olle Lidbom skrivit i Expressen. Jag hade väntat mig att han skulle kommentera Novells ”chanser i segmentet” och sådant, men han drar mest upp de stora utvecklingslinjerna i svensk musikjournalistik. Sedan landar han i samma slutsats som jag: att Novell är en välbehövlig och ambitiös satsning, men behöver mycket bättre skribenter.

Olle Lidbom kallar skribenterna i första numret ”övertända och inte tillräckliga berättare”. Jag håller inte med om det där med övertändningen. Jag hade kunnat tåla lite övertändning, på det klassiska fanzinesättet, där man bara skriver om det man verkligen älskar. Man ser inga som helst brister i de artister man skriver om (förutom kanske att de blivit lite sämre sedan den allra första demon). Man skriver möjligen för långt, men det är i alla fall passionerat och det brukar leda till målande beskrivningar av hur viss musik låter och varför viss musik är livsviktig. Den passionen finns inte i Novell.

För det här är ett fanzine som försöker vara en mer ”vanlig tidning”. Med ”objektiva beskrivningar”. Tyvärr verkar vissa texter vara övningsuppgifter från en journalistkurs. Den instruktion från läraren som har gått fram är ”reportage, det är en form där man beskriver miljöerna man är i”. Därför blir det alldeles för många detaljer, men inget sammanhang, ingen röd tråd och ingen analys.

En del är bra i Novell också: ett besök hos Kim Ki O i Istanbul, intervjuer med människorna bakom Bollywoodmusiken, fina foton på Adam Tensta. Men min naivt förväntansfulla parallell mellan ambitionerna bakom Novell och Filter, den faller fullständigt. Filter gick utmärkt att läsa från pärm till pärm, det gör inte Novell. Den största likheten blir i stället att båda tidningarna, med mål att skriva om det ingen annan gör, har intervjuat Marit Bergman och Alexandra Patsavas, som valde musiken till ”The O.C.”.

Medan Filter har erfarna skribenter är många i Novell nya namn. Man får väl se det som en plantskola. Förhoppningsvis får en del artikelförfattare konstruktiva kommentarer, kommentarer de redan borde ha fått innan tryckpressarna startade. Förhoppningsvis kommer de skriva riktigt bra musikreportage någon gång. Men kommer Novell överleva så länge?